"När man fångar en låt på ett band släpper man den fri", slår Rob Sheffield fast i Kärlek är ett blandband - livet, låt för låt. Jag kan inte annat än instämma. Länge hade jag en kompis 1972-band rullande i bilen (det innehöll alltså enbart låtar från 1972, inget dåligt år). Och aldrig har Big stars The ballad of el godo låtit så bra som när de spröda gitarrackorden får leda vägen in i Stones Thumbling dice och vidare till Kinks Lola (som sagt, inget dåligt år).
För Rob Sheffield (till vardags rockskribent på bland annat Rolling stone) är banden han fått, gett bort eller spelat in för speciella tillfällen ett slags dagbok. Det första, inspelat i april 1979, innehåller enbart Hey Jude, loopad så den rymmer kassettens båda sidor, och är resultatet av en 12-årig killes slöa lördagseftermiddag tillsammans med sin pappa. Det sista - som inleds med Elton Johns Mellow och avslutas med Fats Dominos I'm walking - markerar Sheffields flytt till New York.
Kärlek är ett blandband är dels en musikkrönika över 90-talet, dels Sheffields sätt att beskriva sorgearbetet efter att hans fru gått bort. Genom blandbanden spelar han upp barndomen, förälskelsen, äktenskapet och senare det svarta hål han länge tror att han inte ska kunna kravla sig upp ur; soundtracket till deras gemensamma liv blir också berättelsen om dem, konkreta bevis på att de har funnits. Och som CS Lewis i Anteckningar under dagar av sorg räds att i framtiden inte korrekt kunna minnas sin älskades ansikte, oroar sig Sheffield över att banden ska tystna, att bruset ska ta över.
Det är lätt att sucka åt Sheffield och de tusen och åter tusen referenser till musik, tv-serier och filmer han strör omkring sig. Och när han förvandlas till popnörden som bär minnena av sina sexuella misslyckanden under tonåren som en trofé är han enbart tröttsam. Men samtidigt är hans beskrivning av sorgen, saknaden och inte minst vägen tillbaka så naken och prestigelös att jag till sist inte kan värja mig. Han krisar till exempel när han hör Hansons Mmmbob - det är den första poplåt han älskat som han inte kunnat dela med henne, och han vet att också hon skulle ha älskat den. Så är livet, låt för låt.
