Brev kan kortsluta de sociala regler som finns för umgänge mellan människor ansikte mot ansikte. Där vi, som sociologen Erving Goffman visat, framträder som på en scen i relation till andra, i synnerhet om det handlar om personer som inte hör till våra allra närmaste, författas – och läses – brev oftast utanför strålkastarljuset och bakom den där scenen.
Det innebär att den omsorg om bilden av oss själva och den respekt för interaktionens regler som vi visar när vi befinner oss på scenen – vi petar inte näsan, vi håller tillbaka starka känslor och vi berättar inte alltför intima saker om oss själva – ser annorlunda ut när vi umgås per brev.
Som brevskrivare kan vi tillåta oss att till exempel fisa och knäppa upp en knapp i byxorna samtidigt om vi – precis som i all annan social interaktion – interagerar socialt och försöker styra den andras intryck av oss. Vi vill ge en bild av oss själva som på ett eller annat sätt slår an rätt ton hos brevets mottagare – men eftersom brevrelationen växer fram där vid sidan om den sociala scenen, verkar den kunna färgas av sin ”avskildhet”.Jag tror det är därför brev kan bli mer självutlämnande och intima – snabbare – än vad som är möjligt i en relation som växer fram ansikte mot ansikte.
De här tankarna föds medan jag läser författaren Anna Brantings brev till kollegan och översättaren David Sprengel – utgivna i en vacker utgåva, Mycket min David Sprengel, redigerad och introducerad av den göteborgsbaserade litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
Anna Branting och David Sprengel möts i samband med att Anna Branting och hennes man, Hjalmar Branting, blivande svensk socialdemokratisk statsminister, är på resa i Italien 1907. Under några år brevväxlar de intensivt och låter sin bekantskap utvecklas till något annat… en vänskap (Anna Branting kallar honom åtminstone emellanåt för sin käraste vän) och kanske också något mer.
Bara hennes brev finns bevarade. David Sprengels får man ana i det hon skriver och svarar. Det finns passager där jag tänker att han likt dagens pedofila internetförövare uppmanar henne att ge mer och mer av sig själv, och att hon gör det. (Och idogt uppmanar honom att bränna breven – vilket han följaktligen aldrig gjorde, eftersom de nu till och med finns utgivna i denna vackra bok.
Undrar om hon vrider sig igraven?) Åldersförhållandet dem emellan är dock det motsatta. Det är inte en äldre man som lockar en ung flicka över gränser, tvärtom: när brevväxlingen inleds är hon 50 plus och han knappt 30.
Och även om hon emellanåt ger uttryck för att ha gett honom mer av sig själv än någon annan fått ta del av, och i perioder av deras brevväxling framställer det som att mycket lite betyder något i jämförelse med hans brev, så smäller hon också några gånger hårt igen dörren om sig när han formulerar sig väl näsvist.
Ibland gör hon det med den väletablerade och självsäkra vuxna kvinnans hela värdighet. Ibland gör hon det ur en position av upplevd obalans (känslan av att ha sprungit efter honom, varit för angelägen...). Då kan hon istället för att rakt upp och ner avfärda honom som patetisk eller oartig, börja polera på bilden av sig själv och återge scener där hon varit eftertraktad och åtråvärd; ett sätt att framställa sig själv som i skrift kan bli ganska svårsmält.
Det bakomliggande motivet, det som väl egentligen inte ens ska anas mellan raderna, kliver då fram och blir påträngande och banalt. Lite som en föreställd trandans; se så många som slåss om min gunst.
Men det finns också andra passager där hon gör mycket tydligt att deras brevrelation är just en sådan. När han – efter att hon ingående beskrivit avskildheten i den skrivateljé hon, utan sin familjs vetskap, får låna av en väninna – föreslår att han ska skicka sina brev dit istället för till makarna Brantings gemensamma adress, säger hon nej.
Något sådant hemlighetsmakeri är hon inte intresserad av. Och med det svaret motar hon effektivt bort de bilder av ateljén som hemligt kärleksnäste och beskrivningen av dess avskildhet som en sorts invit, som tycktes frammanas av hennes tidigare brev.
Sprengel verkar inte heller ha avstått från att vid varje möjligt tillfälle synliggöra vad han tyckt sig utläsa mellan raderna – och konfronterat henne med sådant som att med sin känslosamhet kväva varje man, göra honom generad eller vara så älskvärd att han inte kan ta det som annat än ironi.
Däremellan smörjer han också relationen, genom att berömma hennes skrivande och läsa henne noga. Precis som hon, ägnar han sigi sin kammare åt att framställa en positiv bild av sig själv – som, så läser jag Anna Brantings svar i alla fall, lagom missförstådd, skoningslös och genial läsare, författare och kritiker.
”Ännu glittrar odygden i hennes blick”, skriver Nils Beyer 1945 i socialdemokratiska Morgon-Tidningen, när Anna Branting, då 90 år gammal, utkommer med boken Min långa resa – boken om Hjalmar och mig.
Och om hon där ger sin kända make ett betydande utrymme, utan att på något sätt gömma sig bakom honom, så är han påfallande osynlig i brevväxlingen med David Sprengel. Odygden däremot, ja, den glimtar fram både här och var.
Och den som råkat få för sig att alla kvinnor i det tidiga svenska 1900-talet per definition var osynliggjorda och underordnade sina män, tvingas under läsningen av Anna Brantings brev tänka om. Hon är så uppenbart en konstnär och yrkeskvinna i egen rätt.
Hon omtalar också sina samtida kvinnliga författarkollegor (många idag mer eller mindre bortglömda) som om de agerar på samma villkor och samma scen som de manliga. Och på så vis blir Anna Brantings brev, bland så mycket annat, ett tidsdokument som verkligen understryker det feministiska analytiker brukar framhålla: Det är inte historien som saknar framstående kvinnor, utan historieskrivningen som regelmässigt suddar ut dem.
.
Ämnet
Anna Branting och kollegan och översättaren David Sprengel möts i samband med att Anna och hennes man Hjalmar Branting, blivande svensk statsminister, reser till Italien 1907. Under några år brevväxlar Anna Branting och David Sprengel intensivt och utvecklar en vänskap, kanske något mer.
Skribenten
Ingrid Bosseldal är lärare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Senast recenserade hon Dave Goulsons Galen i humlor. En berättelse om små men viktiga varelser.
