För två år sedan ställde Agenda i en partiledardebatt den minst sagt olyckligt formulerade frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Det var en retorisk fråga som spelade Sverigedemokraterna och deras främlingsfientliga demagogi rakt i händerna. Hur kunde något sådant hända? Ställdes frågan av provokationslust, dumhet eller ren och skär främlingsfientlighet? Det var nog en blandning av alla dessa saker, för det är så den farligaste rasismen yttrar sig: i begreppsförvirringen, det antydda och underförstådda. Farligast? Jo, för man kan alltid ursäkta den med ”det var inte så vi menade”. ”Felet ligger inte hos oss, men hos dig, som missförstod”. Det är en perfekt härskarlogik och den som varit utsatt för den vet precis vad jag menar.
Nu när vi står inför ett nytt val och möjligheten till konkreta förändringar hägrar, kan vi äntligen börja fråga oss – hur mycket rasism tål Sverige? Några förslag? Skall vi tala i procent? Strukturer? Gömma oss bakom globala fluktuationer?
Jag har precis tagit mig igenom Rasismen i Sverige, en antologi utgiven av författarna Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Boken innehåller några av de mest välskrivna, polemiska och känslomässigt drabbande texter jag har läst de senaste åren. De har skrivits med andan i halsen, med ilska, ibland ångest, men också med ett enormt hopp och förändringslusta. För att inte tala om humorn. För hur skall man annars angripa den omedvetna rasismen? Gapet mellan hur folk uttalar sig i opinionsundersökningar och hur de beter sig i vardagen?
Här finns Jonas Hassen Khemiris klassiker Bästa Beatrice Ask som nu översatts till över 20 språk. Det är en briljant text, i den bemärkelsen att Khemiri gör två geniala identitetsförskjutningar. Först byter han kropp med henne, så att han kan erfara den patriarkala maktapparaten som hon brukar utsättas för, och hon kan erfara annangörandets mekanismer. Sedan sammansmälter han med hennes kropp, så att hon kan erfara deras gemensamma privilegier, det faktum att de båda studerat handelsekonomi, båda är födda och uppvuxna i Sverige, och så vidare. Det är genom att dela kropp med Beatrice Ask som Khemiri närmar sig den yttersta utsattheten, de exkluderade kropparna, de vars liv hänger på en skör tråd. Khemiri delar och förenar kroppar om vart annat för att slutligen komma till den kropp vi alla är en del av – samhällskroppen.
När skall vi till exempel få en sann granskning av Reva – det människorättsfientliga samarbetet mellan Migrationsverket, polisen och kriminalvården, som tillät poliser att godtyckligt stoppa mörkhyade människor i Sverige på jakt efter illegala flyktingar?
Här finns också en fantastisk text skriven av Carina Bergfeldt om Breiviks bestialiska massmord på Utøya, sett ur både Breiviks och offrens perspektiv. Mattias Gardell bidrar med en enormt viktig analys av Breiviks manifest, där förövaren såg sitt agerande som ”chockteater” och ”teater utförs alltid inför publik”. Jag hoppas verkligen att Gardell kommer skriva en hel bok i ämnet, för de vilda kortslutningarna mellan fascism, islamofobi, chauvinism, kulturkonservatism och nordisk riddarromantik skulle verkligen behöva en hårfin diskursanalys. Ola Larsmo påminner om en extremt viktig sak i sin text, nämligen att vi aldrig får betrakta Breivik som en ensam galning, utan lyfta fram kontexten, nätverket, det utspridda hatet.
Rakel Chukri skriver om hur Peter Mangs serieskytt i Malmö delade staden över en natt i de som fortfarande kunde traska hem i ett hemtrevligt kvällsmörker och de se var rädda för att bli hans nästa offer. Duraid Al-Khamisis skildrar både nyanserat och inkännande några ungdomars erfarenheter av upploppen i Husby.
Alexandra Pascalidou skildrar i sin skönlitterärt fulländade text hur fattigdomen i Grekland utarmar den psykologiska förståelsen av den andre. Amat Levin i sin tur skriver en sant självreflekterande text om rasism, om de som kan unna sig lyxen att vara färgblinda, samt om hur man undviker den politiska korrektheten. Här finns det också några tankeväckande texter kring Stina Wirséns Lilla hjärtat och den svåra gränslinjen mellan rasismkritiska bilder och rasistiska nidbilder. Märkligt nog är det ingen här som mins parollen ”konsten ligger i betraktarens öga”, men Ylva Habel gör en viktig poäng i sin artikel Den svenska vithetens blinda fläck – nämligen att vi tenderar att stirra oss blinda på konstnärers intentioner. Vad är risken? Det låser tolkningen.
En av mina absoluta favorittexter är Gellert Tamas Sånger om Sverige som bland annat ger sig i kast med absurdismen i Jasenko Selimovics hållning, i svarsbrevet till Jonas Hassen Khemiri. Där säger Selimovic i ena stunden att ”ett samhälle där sådana som jag lyckas kan inte vara rasistiskt”, för att i nästa stund bortförklara varför en av Hassen Khemiris vänner greps av en polis, enbart på grund av sitt utseende, med att ”polisen kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick en utskällning som du skulle betala för”. Selimovic anser inte att det finns någon strukturell rasism i Sverige. Ändå använder han strukturella förklaringsmodeller för att ursäkta ett rasistiskt handlande.
Boken tillhandahåller också några riktigt träffande texter om polisens olagliga kartläggning av romer förra året. Ja, det är viktigt att påpeka det igen och igen. Registret som innehöll 4700 kartlagda personer, både barn, ungdomar och avlidna, stred mot både Sveriges och Europakonventionens artikel 8 om rätten till skydd för privat och familjeliv. Vad är en ”kriminellt belastad släkt”? frågar sig Niklas Orrenius. Om han har släktingar som var nazister under andra världskriget, ingår han då i en sådan? Som han mycket riktigt påpekar så är den moderna rättsstaten oförenlig med tron på arvssynd. Lawen Mohtadi kallar romregistreringen för en ”nationell katastrof” och påminner om Zigenarinventeringen som Socialstyrelsen utförde på regeringens uppdrag år 1942.
Det förflutnas närvaro i samtiden är omisskännlig och Sveriges människorättsvidriga övertramp många, men här finns också exempel på insikter och förändringar. Här finns Moa, Mira, Jonna och Stella vars livssprakande manifest Brev från Kärrtorp skildrar fyra unga kvinnors hopp om framtiden. Linje 17 är numera inte bara en tunnelbanelinje mot Skarpnäck, utan också symbolen för en kamp mot hat och hakkors. Här finns vidare den upplyftande Vi skäms för landstingets ledning där 15 sjuksköterskor, läkare, psykologer och läkarstudenter verksamma inom Västerbottens läns landsting delar sin upprördhet över att landstingets ledning tillät Jimmie Åkesson göra ett besök på deras klinik. Lika upprymd blir jag också av Protestbrev mot Jimmie Åkesson skriven av 27 anställda vid brandstation Centrum i Malmö. De slår fast:
”Alla människors lika och okränkbara värde är en viktig grund för vår yrkesutövning i räddningstjänsten. En grund som är oförenlig med rasistisk politik. Tilliten och förtroendet till kollegan intill dig i brandbilen betyder allt när larmet går. Det får aldrig spela någon roll vem det är bakom rökdykarmasken. Och det spelar aldrig någon roll vem det är som behöver vår undsättning. I vårt arbete möter vi dagligen Malmös fantastiska invånare, med ett gemensamt ursprung på 178 olika nationaliteter. Vi kommer alltid göra vårt yttersta för er säkerhet – utan undantag, oavsett vilka ni är. Den 16 mars demonstrerade 10000 personer och visade att Malmö hade fått nog av nazism, rasism, våld och hot. Detsamma gäller vår brandstation”.
Sist men inteminst erbjuder denna ovärderliga antologi en artikel av Johannes Anyuru. Det är en episk, smärtsamt vacker och hoppingivande skildring av folkrörelsen Pantrarna, deras torgmöten, men också av Albybornas kamp för en bättre framtid. En bättre tid. När börjar den? Han skriver: ”När någon reser sig upp från knä börjar tiden”.
Rasismen i Sverige handlar inte bara om rasism, utan också om konsten att vara människa. Det är en konst som somliga behärskar bättre än andra, men vi kan alla bli bättre på den. Rasismen i Sverige är och förblir en skolbok för alla.
ÄMNET
Vi står inför ett nytt val, möjligheten till konkreta förändringar hägrar och kan vi äntligen börja fråga oss: Hur mycket rasism tål Sverige? Lawen Mohtadi och Devrim Mavi har sammanställt Rasismen i Sverige, en nödvändig antologi där skribenter som Gellert Tamas, Rakel Chukri, Jonas Hassen Khemiri och Alexandra Pascalidou men även aktivister från Kärrtorp, protesterande brandmän och landstingsanställda från Västerbotten sammanfattar läget och blickar framåt.
SKRIBENTEN
Sinziana Ravini är kritiker, lärare och curator, bosatt i Paris. Hon medverkar regelbundet på GP kultur. Senast skrev hon om Göteborgsaktuella belgiska stjärnfilosofen Chantal Mouffe och hennes analys av demokratins paradoxer.
