Det är internationella kvinnodagen och i Sverige allt är som det brukar. I Facebookflödet postas statistik, kvinnocitat eller pepp. Någon gratulerar, någon påpekar att gratulationer blir liiite fel med tanke på statistiken och eftersom alla andra dagar är mansdagar (internationella mansdagen firas för övrigt 19 november, och dess mål kan tolkas som feministiska). En kvinna får ett kort utbrott på den allmänna ojämställdheten och en man upplever sig personligt kränkt. Tidningarna använder sina kvinnliga krönikörer och skriver reportage om tjejer som vågar ta plats.
Det är dagen efter internationella kvinnodagen och det är precis som det alltid har varit. På GP:s ledarsida handlar ena texten om att kvotering till bolagsstyrelser är fel och den andra om att pojkar är systematiskt utsatta för diskriminering i den svenska skolan.
Det är tretton år efter Lena Gemzöes bok Feminism men enligt förra årets nyutgåva har inte mycket förändrats i den ekonomiska, politiska eller kulturella statistiken.
Samtidigt har mycket hänt, tankemässigt. Till och med statsministern har sagt ”ned med patriarkatet!”.
Det är 2015 och feminismen är i allra högsta grad levande och behövd – och har inte gått för långt.
Undertiteln i antologin Utvägar visar hur innehållet riktar sig framåt, mot en annan, bättre värld: feministiska allianser för en solidarisk framtid. Här formuleras både visioner och konkreta förslag. Feminism presenteras som en motkraft till rasism, fascism och den liberala ekonomismen. Och feminismen, tanken om att ge kvinnor plats i den ordning som råder, innebär till skillnad från jämställdhet att i grunden förändra hela ordningen. Alltså till något för alla mer solidariskt.
Textsamlingen har sin utgångspunkt i kvinnorättskonferensen Nordiskt Forum och Feministisk festival i Malmö sommaren 2014, och ännu mer i efterdyningarna: kritiken mot att många röster inte kom till tals, den tydliga rikt- ningen mot makten samt att slutdokumentet lämnades över till Nordens jämställdhetsministrar, inklusive norska Solveig Horne från högerpopulistiska Fremskrittspartiet.
Här finns de rasifierade rösterna, här syns transperspektivet, den funktionsnedsatta, de som inte självklart inkluderas ens av alla som vill väl. Tillsammans med vitheten och medelklassen hörs arbetarklassen, flyktingen, fäbodjäntan ... och ingen har enbart en identitet.
De 28 texterna – intervjuer, essäer, samtalsreferat, dikter och brandtal – är blandade på alla vis, men korta och kraftfulla, oftast rakt på sak. En sektion handlar om militarism, fred, nationalism och migration, nästa om ekonomi, miljö och arbete, den tredje om kropp, sexualitet och våld och den sista om politiskt deltagande och feminismernas möjligheter. Bland texterna som sticker ut finns idéhistorikern Patricia Lorenzonis arbetskritik i Nio reflektioner om arbete och frihet, ekonomiprofessorn Paulina de los Reyes ifrågasättande av maktrelationer, transfeministen Maria Ramnehills inlägg om den performativa blicken (och det självklara Det handlar inte om att tävla i vem som har det värst, snarare om att agera lyhört) och kulturantropologen Ulrika Dahls avslutande brandtal som tittar bakåt, framåt och inåt: Att kritisera är att anmäla intresse, uttrycka engagemang och vara en del av något.
Den inspirerande antologin är intersektionell och feminismen måste vara det. Om något visar texterna tydligt att det inte bara finns en feminism – och att det behövs flera. Ingen kan längre säga I’m every woman men att alla inte är överens kan förvandlas från svaghet till styrka.
