I sin nya show Longörerna - en slow show vill Bröderna Brothers slå ett slag för den långsamma humorn och det avslagna tempot. Men det tar i alla fall inte lång tid innan musik- och humorgruppen har fått publiken att skratta hejdlöst. De håller publikens uppmärksamhet i ett järngrepp med snygga och detaljrika kompositioner.
Bröderna Brothers har hållit på sedan 1986, och det märks. Så otroligt samspelt är det, och musikaliskt genomtänkt så in i Norden. Medlemmarna rör sig fritt mellan musikgenrer och byter instrument som om de vore solbrillor. Det är mycket imponerande, och långt ifrån en ”gemensam instrumental genomklappning”, som de själva kallar det i låten ”Vi har gig”.
Även de skämtsamma sketcherna och mellansnacken är i grunden välskrivna. Men tyvärr når de inte hela vägen fram. I ärlighetens namn är det lite rörigt, och det är svårt att på allvar hitta någon röd tråd i föreställningen.
Men någonstans charmas man ändå av denna sympatiska snällhumor. Bröderna Brothers erbjuder en typ av humor som känns allt mer ovanlig och bortglömd, och i den här showen lyckas de trots allt bevisa att man inte behöver vara tuff och kaxig för att vara rolig. Till och med när de ger sig på det klassiskt göteborgska konststycket att driva med stockholmare, så framstår de fortfarande som ett rätt snällt gäng.
Och visst är det bitvis hur roligt som helst, som när de river loss historian om det påhittade bandet The Alphabets. Men oftast är det de musikaliska detaljerna och kvickheterna som lockar till skratt, och inte skämten i sig. Kanske är det därför underhållningsmässigt motiverat att mellansnacken stundtals känns oväntat korta. Som bäst är det när gruppen sjunger stämsång. Det är så tajt att Beatles hade kissat på sig.
Och om jag någonsin hört en gitarrist som har äkta blues i fingrarna så är det utan tvekan Stefan Sandberg i Bröderna Brothers.
