Ilkka Suppanens molnarmaturer (Tollo, 2013) möter mig i dörren och för mig in i en värld av ny och vackrare vardagsvara. Han är 2015 års mottagare av Torsten och Wanja Söderbergs prestigefulla designpris, som varje år delas ut till en nordisk formgivare.
Jag har blivit bekant med ett antal sådana nu, men ingen annan har hittills påverkat mig så direkt som Suppanen gör med sina avklarnade former och transparanta strukturer. Det vilar ett meditativt lugn också över utställningen som gör att besökaren utan brådska kan ta till sig och fundera över den formgivning som möter ögat.
Det är något speciellt med hur Suppanen hanterar begreppet rymd (space) och hur den omger de föremål han formger, liksom den rymd de sätts in i efter färdigställandet. Jag tänker på konkreta exempel som hans ljusstake Quartet (2015), eller vasen One (2015), bordserien Twiggy (2013) eller de spatiösa textilmönstren för Marimekko genom åren. De lämnar utrymme för mer, på något sätt. Eftertanke. Nyfikenhet. Andrum. Just detta, tänker jag mig, måste vara arkitektens bidrag till formen.
Fotoserien av privatbostaden Villa Ilo (2004) med tillhörande bastu väcker min nyfikenhet och jag hade därför gärna sett att bilderna var betydligt större så att besökaren lättare kan ta till sig dem. Det hade också varit roligt att läsa en kort text om vad beställaren hade för visioner vid beställningen och hur projektet utvecklades över tid, samt, inte minst, av vilken anledning man önskade att just Suppanen skulle utföra uppdraget. Hade det något att göra med hans förhållningssätt till rummet och dess ytor, frågar jag mig. Sättet han kombinerar arkitektur och formgivning på, i syfte att uppnå en helhet, som en gång Alvar Aalto?
Läs också: Prisad för sin form
Just Alvar Aalto-projektet för ArkDes (fd Arkitekturmuseet) i Stockholm 2008 är ett bra exempel på Suppanens intresse av att förankra sitt arbete i det omgivande samhället. I det fallet bjöd man in yngre barn att måla fritt med fingerfärg på de vita Aalto-möblerna, vilket innebar att de fick ett helt nytt uttryck och därmed blev till parafraser av originalen. När utställningen var slut auktionerades de unika möblerna ut och pengarna gick till välgörande ändamål.
Tikau-projektet (2015) är ännu ett exempel på Suppanens sociala engagemang genom inriktningen mot hållbarhet i sitt arbete. I det fallet har han kombinerat skandinavisk formgivning med indisk hantverkstradition vid framtagningen av en serie korgflätade armaturer. Det är ett speciellt intressant projekt eftersom det framför allt har sysselsatt ett stort antal indiska bondkvinnor som därmed fick möjlighet att inte bara bli medskapande i en konstnärlig process, utan också att tjäna egna pengar.
Andra nämnvärda sidor av projektet är naturligtvis det miljömässiga tänkande som ligger bakom valet av tillverkningsmaterial, samt sättet som projektet i sin helhet kuggar in i det vi idag brukar kalla för ”fashionable craft”, det vill säga förädlingen av hantverksmässiga tekniker i syfte att göra dem mer kommersiellt intressanta. Det tydligaste exemplet på detta är väl intresset för och haussen kring handstickade plagg inom modeindustrin under den senaste tioårsperioden. Sedan ett par säsonger tillbaka är även möbler och andra föremål gjorda av rotting exempel på sådan ”fashionable craft”.
Liksom under tidigare år ledsagas utställningen på Röhsska av en kortfilm om pristagaren och jag har ibland varit ganska kritisk till kvaliteten på dessa filmer. Så icke denna gång, även om jag inte säkert vet varför. Kanske beror det på att filmteamet med Carl Johan Engberg i spetsen har låtit samtalet med Suppanen fortgå under dennes besök i Milano och Venedig.
Suppanen har därmed befunnit sig i sitt rätta element, vilket förklarar hans avslappnade förhållningssätt till att prata om sin verksamhet. Engbergs film är med andra ord enkel och oförställd på ett sätt som, i mina ögon, går hand i hand med den transparens som präglar så mycket av Suppanens arbete.
Alla dessa eloger och nickande bifall beträffande valet av Ilkka Suppanen till trots, vill jag avsluta denna recension med ett förslag, eller åtminstone en önskan, om nyordning. Bakgrunden är att Torsten och Wanja Söderbergs pris inte bara är ett av världens mest attraktiva designpriser, utan dessutom det största i sitt slag. Jag skulle därför gärna se att man hade ett nomineringsförfarande som påminner om det som gäller för Bookerpriset eller Augustnomineringarna inom litteraturen, eller Turnerpriset inom samtidskonsten.
I detta fall skulle det innebära att Söderbergprisets jury vaskar fram fem utmärkta kandidater som under hösten presenteras genom en miniutställning med tillhörande introduktion på Röhsska museet.
Den designintresserade allmänheten får på så sätt möjlighet att bli bekant med inte bara en, utan fem välmeriterade formgivare och deras verksamhet. Ett sådant förfarande skulle öppna upp för en bredare diskussion om samtida formgivning och kraven för att lyckas med den, på flera olika nivåer och i flera olika medier, i ljuset av både nomineringsprocessen och sedan valet av vinnaren.
En revitaliserad diskussion kring form och formgivning, inte bara i Sverige utan i hela Norden, borde stå helt i samklang med Söderbergprisets ändamål.
Ämnet
Boel Ulfsdotter ser Röhsska museets utställning med den finska designern Ilkka Suppanen, årets mottagare av Torsten och Wanja Söderbergs pris.
Skribenten
Boel Ulfsdotter är kritiker och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast utställningen A new layer på Röhsska museet.
