Grafisk formgivning spelar sedan länge en central roll för all samhällelig kommunikation, oavsett kommunikativ nivå eller sändare/mottagare. Det väcker därför stora förväntningar när juryn för Torsten och Wanja Söderbergs pris i år för andra gången saluterar detta estetiska uttryck genom att låta utmärkelsen gå till islänningen Hjalti Karlsson. Priset gick 2002 till den svenske grafiske formgivaren HC Ericson (död 2012) som nu också hyllas med en minnesutställning på Röhsska.
Det är en bra idé att visa upp bägge formgivarna samtidigt eftersom man härigenom inte bara understryker den grafiska formgivningens breda tilltal, utan också ger besökaren en möjlighet att få syn på skillnaderna mellan Karlssons och Ericsons arbetssätt inom fältet. Enkelt uttryckt består denna skillnad i att Ericson nästan enbart arbetade analogt, medan Karlsson i första hand arbetar digitalt – och det gör naturligtvis en enorm skillnad för deras respektive praktiker och slutprodukt.
Hjalti Karlsson kallar sin tudelade utställning för This is how I do it och den ena delen består av en illustrerad självbiografi längs ena väggen. Tar man ett steg tillbaka från berättelsen, ser man att den är uppbyggd som ett svart/vitt flödesschema med en ruta för varje händelse han väljer att berätta om och illustrera med fysiska objekt. Det bränner till när vi kommer fram till millennieskiftet och lanseringen av den egna byrån karlssonwilker Inc tillsammans med arbetskollegan Jan Wilker. I det sammanhanget publicerade duon ett arbetsdokument med titeln This is how we work och jag inser att den tidslinje Karlsson skapat i utställningssalen till punkt och pricka följer byråns estetiska manual. Denna självreflexiva blinkning är inte helt oproblematisk eftersom den visserligen visar att Karlsson kan förhålla sig objektivt till och i någon mening fiktionalisera också sitt eget liv, men utförandet ger samtidigt en fingervisning om hur viktigt det är att ha ett personligt uttryck och att allt man gör bör återspeglas genom detta. Härigenom skapar man sitt varumärke och den fråga man måste ställa sig i detta sammanhang är därför, om det är karlssonwilker Incs varumärke eller den estetiska utvecklingsprocess som leder fram till slutprodukten som man förväntar sig att få se i utställningen på Röhsska.
Att döma av juryns prismotivering är det delvis processen bakom artefakterna som har fångat deras intresse eftersom den ”vilar på en tydlig humanistisk och konstnärlig grund”. Trots att Karlsson själv menar att en grafisk formgivare inte i första hand är någon konstnär, hade det onekligen varit av stort intresse att ta del av de arbetsprocesser som ligger bakom några av de utställda objekten. Nu har Hjalti Karlsson i stället valt att visa upp ett antal slutprodukter som på olika sätt är representativa för varumärket. Till exempel det avancerade formspråk som kommer till uttryck i deras bildreportage i den brittiska modetidskriften Dazed & Confused. Det var ursprungligen ett reklamuppdrag inför lanseringen av den nya MINI Coupén 2011, som kombinerades med introduktionen av sex lovande brittiska modeskapare i syfte att skapa en bildberättelse kring ”dagens storstadsäventyrare”. Jag läser mig till att det unika estetiska bilduttrycket togs fram genom en komplicerad teknisk process där man smälte samman modefotografierna med bilens original-CAD-filer i 3D. Härefter lades karlssonwilkers formspråk över bildinnehållet i bägge originaluttrycken (modebildernas och bilens) och på så sätt skapade ett tredje, långt mer abstrakt tilltal som sammanfaller med byråns varumärke. Resultatet är helt oväntat, men mycket imponerande och sevärt eftersom det skiljer sig från det mesta som annars produceras i den genren.
Det övriga väggmaterialet visar upp den fysiska variationen i byråns uppdrag i form av företagskalendrar, reklamfilm för MTV, sneakers för Puma, ett videoverk för Nintendo och feature-artiklar i stora internationella dagstidningar, som den om inspiration som karlssonwilker skrev och illustrerade för The New York Times Magazine 2003.
Längre in i salen visas Carl Johan Engbergs föredömligt korta men välgjorda dokumentär om pristagaren, i vilken intervjusamtal vävs samman med blandade inklippsbilder från kontorsmiljön i Greenwich Village och de isländska vidderna. Valet av uppspelningsplats alldeles i närheten av det konkreta utställningsmaterialet är dock problematisk och förtar i mina ögon Engbergs presentation av Karlsson.
Vänd från väggen, mot salens centrum, ställs besökaren inför utställningens andra del, som kan antas representera de platsspecifika installationer som karlssonwilker tidigare har gjort på andra ställen – ett antal enorma, tydligt tvådimensionella ”sverigebilder” som är speciellt framtagna för Röhsska. Bland motiven syns Pippi Långstrump, Ingvar Kamprad och kungen, samt en lucia – bilder som kan förmodas motsvara ”bilden av Sverige” utomlands med tillägg av välgöraren själv, Torsten Söderberg, i egen hög person. Till dessa svartvita bjässar har Karlsson lagt ett allmogeinspirerat upprop i blått kurbitsmönster som går ut på att 2014 bör koras till blåbärets år, eftersom tillgången på sådana var så eländigt liten i år. Efter att ha fått syn på blåbärsmegafonerna (eller är det trestegsraketer?) i bildhörnen, noterar jag än en gång att det finns ett stilla mått av absurditet kring karlssonwilkers formspråk. Plötsligt går tankarna till Alice Tegnérs barnböcker och cirkeln tycks sluten.
