Röda sten listar snabbt i sin utställningsfolder några av Phil Collins mest kända verk och antyder där högst skissartat en topografi i vilken också verket på plan två borde kunna placeras, på ett ungefär. Ljud- och filminstallationen We can’t hear you when you talk at the same time är nämligen på ett plan lättillgänglig, cool och skön att vistas i, på ett annat plan vag och undflyende. Helheten känns inte så lite ”warholsk” i blandningen av repig, fläckig sextiotals-celluloid, otydligt telefonpladder på engelska och utflytande rockmusik av brittiska OSKAR och walesiska Cate le Bon. I filmprojektionen talar två tjejer ljudlöst och loopat i stationär telefon, och jag undrar nostalgiskt om samma grad av mono-dialogisk lojhet alls går att uppnå mobilt. Lika lojt kan man själv vräka sig i utplacerade gamla soffor när man tar till sig detta, troligen en fylligare helhet än den renodlade ljudversion som kommer att presenteras på Way out West. Men tillkomsthistorien har inte oväntat en mer social sida: allmänheten har inbjudits att dela med sig av sina telefonsamtal på en fri linje och alltså bidra med ljudmaterial till verket. De få samtalsfragment jag lyckas snappa upp låter inte så mycket som ”allmänheten” i mina öron, men vem kan säga hur den låter?
Det är bra, ändå anar man i folderuppräkningen av tidigare projekt en annan udd. Ett omfångsrikt arbete handlade om att få kontakt med människor vilkas liv djupgående förändrats av att delta i dokusåpor, ett annat skildrade Smiths-fans i tre olika länder på tre olika kontinenter (Colombia, Turkiet och Indonesien) – det sistnämnda har om inte visats så i alla fall ingående presenterats i svensk tv . För egen del har jag starka minnen av maratondansande ungdomar i Ramallah, en sju timmar lång videodiptyk som i sin titel (They shoot horses) anspelade på en amerikansk sjuttiotalsfilm som i sin tur skildrade en grotesk amerikansk tävlingstradition från depressionsåren. Mindre Let’s dance än Last couple standing. Från Collins film minns jag en märklig glidning mellan utnyttjande, lek, uppvisning, prestationsbehov och en förtvivlan som jag kanske själv läste in, för att ämnet/platsen gjorde den underförstådd.
På Röda Sten handlar det verkligen inte bara om ämnen som enkelt går att ringa in, utan lika mycket om stämningar, tillstånd, lukter. Redan videoporträttet av dalmatinern på den annorlunda vägen in till utställningen osäkrar en. Vad betyder det, behöver det betyda? I de sunkiga gamla husvagnarna utanför byggnaden visas This unfortunate thing between us, en svårbeskrivlig kombination av tysk TV-Shop och tysk dokusåpa. Till kampanjpris erbjuds tittarna att tillsammans med skådespelare delta i framimproviserade fantasier. German top three wishes! Nämligen att delta i en porrfilm i sjuttonhundratalsmiljö, på dödsbädden äntligen berätta för sina anhöriga vad man egentligen tycker om dem eller utsättas för ett Stasi-förhör.
Mellansnacken har dramatisk, ofta humoristisk bärkraft, själva scenerna blir trots komiken svåruthärdliga, av olika skäl. Lukten. Må tråkigt. Tysk smaklöshet, sanning, myt? Utställningsfolderns formulering om ”en föraning om vad som skulle kunna bli framtidens konsumtionssamhälle” känns tillkämpad. Deltagarkultur på distans sker via datorn och Iphonen, utan programledare. Denna TUTBU-TV som kanalen kallas framstår som en redan daterad framtidsvision. Men här i husvagnen blir mardrömmen verklig. Själv skulle jag nog hellre anmäla mig till Stasi-förhöret än porrfilmen.
