Älskling är den tredje romanen om det framgångsrika Stockholmsparet Sarah och Karl och deras lille son Nils, vars ankomst satt käppar i hjulet för Sarahs karriär och skapat ojämlikhet och missämja mellan makarna.
Problemet att få ihop det så kallade livspusslet är böckernas tema. Vilket ju ligger i tiden - eller kanske: låg i tiden, fram till den nuvarande krisen... Här handlar det alltså om en välbeställd men illamående medelklass, som kräver mycket av sig själv och därför också anser sig ha rätt att kräva ett och annat av livet. Man eftersträvar att uppnå den optimala lyckan i sin privata sfär, men intresserar sig i mindre grad för jämlikhet och broderskap i världen utanför.
Det är inget att ironisera över. Älskling är en välskriven underhållningsroman. Och den kan nog också fungera som självhjälpsbok: en hotande skilsmässa undanröjs med hjälp av god vilja, tillkämpad självinsikt och två kloka psykologer.
Men jag kan ändå reta mig på den infantila bilden av kvinnlig normalitet och lycka: Trettioåttaåriga väninnor som daltar med varandra i en bubbla av överårig tonårsegocentrism. I deras såpoperadoftande värld leker imbecillt barnkära män i moderiktiga kläder med de tindrande tacksamma och rikligt utrustade barnen, medan de själva blir tröstade och bekräftade av änglalika, lågbetalda dagisfröknar. Till och med som parodi på jämställdhet finner jag detta djupt osmakligt och ointressant.
Däremot tycker jag det är intressant att läsa om Karls provinsiella uppväxt, präglad av prestationskrav, ängslan och klassresefeber. Där förvandlas boken stundtals till mindre förutsägbar litteratur. Resten är som sagt lite kittlande förföriskt - för den som vill föreställa sig hur det skulle vara att bo i Stockholms innerstad, gå i privat parterapi och inte behöva oroa sig för ekonomin.