Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter och Pernillas privata pakt

Han var 10, hon 13.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Drygt 30 år efter första mötet kan de fortfarande prata om allt.

Bästa vännerna Peter Jöback och Pernilla Wahlgren möts nu som konkurrenter i schlagern.

Han går på scenen efter henne på lördag. Peter Jöback är med sin ballad "Hollow" sist ut i Melodifestivalens deltävling i Malmö.

Men det är inget som någon av dem har funderat nämnvärt över, säger de själva i alla fall, där de sitter bredvid varandra på en lunchrestaurang i centrala Stockholm en vecka före drabbningen.

-Självklart är jag peppad, och taggad, men jag tycker framför allt att det är skönt att ha någon att luta sig mot, att skratta med därnere i Malmö, säger Peter Jöback och får medhåll av sin musikerkollega, vän och numera även konkurrent. -Hur det än går så har man någon att vara med, att glädja sig med. Vi håller ihop, och ett drömscenario skulle vara att båda gick vidare, tillägger Pernilla Wahlgren.

Utanför Folkan

De träffades för första gången utanför Folkteatern för drygt 30 år sedan.

Peter Jöback minns ögonblicket oerhört väl.

-Ja! Jag var 10, du var 13. Jag hade fått rollen som Kurt i "Sound of music", och vi skulle fotograferas utanför Folkan. Vi pratade då. Men jag var ändå bara 10, du var liksom tonåring... -Jag vet! Och du var ny, jag hade ändå gjort några barnroller tidigare. Men jag minns det också, sen efter det hade vi ett break, och sen gjorde vi "Grease" och "Musical Express".

Peter nickar, ler och drar sig till minnes.

-Då jobbade vi tightare, connectade mer. Vi jobbade bland annat på Gotland en hel sommar och bodde ihop och allt. Man kommer väldigt nära då.

Gemensamt kitt

Som utomstående är det lätt att luta sig tillbaka och bara låta barndomsvännerna prata med varandra. Och det märks att de känner varandra - väl.

-Vi behöver inte ses varje dag men när vi väl ses så kan vi prata om ALLT, säger Pernilla Wahlgren.

Ett gemensamt kitt, och de är de båda överens om, är uppväxten som barnskådespelare, med allt vad det innebar.

-Jag tror inte jag fick en "vanlig" utveckling som barn. Fast ändå, var det ju normalt för oss. Att hela tiden bli bedömd och förvänta sig att bli bedömd. Och bekräftad. Eller hur, Pernilla? -Nja, jag har nog inte reflekterat över det på samma sätt. Min största kris var när jag var tonåring och gjorde "Snövit" och var tvungen att ha tajta trikåer och narrmössa. Då tänkte jag: nej, alltså nu vill jag vara snygg och lite läcker för min kille sitter i publiken, liksom.

Pernilla Wahlgren skrattar. Hon fortsätter:

-Men jag kan hålla med om det om bekräftelse, visst är det så. Och då är det så skönt att med Peter kan jag bara vara mig själv. Det är värt så mycket.