Peter Kilhgård | Serenader två
Peter Kilhgård | Serenader två

Peter Kilhgård | Serenader två

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Kärlekens olika uttryck, de fysiska inte minst, var ett ledmotiv i Serenader, Peter Kihlgårds novellsamling från 1998. I Serenader två som kommer ut i dag är berättandet i sig ett huvudtema, förstärkt av kraften i sättet han berättar och genom hans förmåga att skriva fram situationer så övertygande att man inte kan skilja upplevd verklighet från fabulerad. Vem är berättaren – Kihlgård förstås – men vem är jaget som han ger sina ord? Det är inte alltid lätt att veta och spelar egentligen ingen roll.

Man kan också säga att författaren skriver om livet, det stora och det lilla och därmed om relationer som ofta hos Kihlgård handlat om förhållandet mellan föräldrar och barn. Ibland mellan far och dotter som i Fadder Teiresias vår, där den grekiska siaren och hans dotter Manto är centrum, men oftare om förhållandet mellan far och son och inte bara i den självbiografiska Om anvisningar till en far.

ANNONS

Texterna har varierande längd. Den längsta består av brev till en son från en far som gjuter kyrkklockor över hela Ryssland. Klockmalmens hemligheter heter den. Råd till en son skulle den också kunna kallas. Fadern vill inget hellre än att sonen skall föra klockgjutandets konst vidare och beskriver ingående hur allt går till. I botten finns också en önskan om att sonen i framtiden skall tycka mindre illa om sin far, när han förstått hur berömd han är och hur utsökt klangen från hans klockor ljuder. Klockmalmens hemligheter handlar mellan raderna förstås också om skapandets processer, om konstens och livets hemligheter. Kihlgårds texter är sällan så enkla som de ser ut.

Men alla borrar inte på djupet i människoliv:

Den kortaste texten har ingen titel. ”Tjasså, du har varit i Asien, du”/” Ja. Fint va?”/ ” Jovars,”/ ”Mm… Hördudu, vad äter man där då?”/” Jaa… asiatiskt.” Åh, vad gott!”

Kihlgård kan vara just så där lekfull, plockande några repliker ur den vardag, då munnen är snabbare än tanken.

Rasande skicklig är novellen Berättaren, där ”Jag” minns en middag. Jag är en pojke, som kunde vara Kihlgård och vem annan som helst. Dompterad och väluppfostrad bugar han för föräldrarnas gäster för att sen ljuga ihop de mest förskräckliga historier för tant Ingalill i köket. Med barnets oförvillade blickar iakttar han de vuxnas beteende medan snapsarna vrider upp temperaturen och han börjar ängslas för att den där ”viniga förtroligheten skall tippa över.” Perspektivet är pojkens, hela tiden, men i språket med dess lätt ironiska beskrivning av middagsbjudningens ritualer syns den träffsäkre författaren.

ANNONS

Peter Kihlgård är en världsresenär och skriver, har han sagt, gärna på resor. Debutboken Manschett- visa skrev han till exempel i Indien 1982. Nu dyker ett indiskt minne åter upp i en kortkort historia om hur hans reseskrivmaskin föll från tåghyllan ner i huvudet på en liten späd man och vad som sedan så tragiskt hände. Ett omdiktat, påbyggt minne eller bara en historia? Man kan aldrig riktigt veta när det gäller Kihlgård. Men bra är det.

Vad mer? Jo, en berättelse om en lögnaktiv tandhygienist som genom att inta olika kroppsliga positioner, speglande skilda känslolägen, försöker finna sig själv, ja, själva varandet. Kanske lyckas hon med hjälp av en vän som i tavla efter tavla målar hennes positioner. Konsten som en helande kraft alltså.

En kort novell, både kuslig och med komiska poänger, handlar om Ulysses som drunknar i en vak. En annan berättar om hur farfar sköt far i huvudet med en hagelbössa. Ett hagel fastnade för gott i hjärnans lustcentrum och därmed kunde fadern inte annat än känna sig lycklig allt framgent. Nog är han underhållande, Kihlgård.

Nu är det inte bara berättandet, inte bara om fantasin, om konstens, skapandets och livets villkor, som Peter Kihlgård skriver – direkt eller indirekt. Lögnen, ljugandet (granne med fantasin) får också sin berättelse i Den andre författaren, bokens inledande novell, överraskande och roande. Ja, så spelar alltså Serenader två över ett brett register och med språk i de tonlägen som vitt skilda texter kräver.

ANNONS

.

Ämnet

Berättandet i sig är ett huvudtema, förstärkt av kraften i sättet Peter Kihlgård berättar och genom hans förmåga att skriva fram situationer så övertygande att man inte kan skilja upplevd verklighet från fabulerad, skriver Monika Tunbäck-Hanson om Serenader två.

Skribenten

Monika Tunbäck-Hanson är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Jang Jin-sungs Käre ledare – Min flykt från Nordkorea.

ANNONS