Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Peshi lyfter hip-hopen

Vilket beat vill du ha? frågar Peshi, och bläddrar mellan olika stilar på datorn. Det är en mörk höstkväll i Gamlestaden, och inne i ett litet rum hos Tuff Studios har Ward Polstan, Amanda Westin och Jazmine Joaniquina samlats för att diskutera beats, texter och flyt. 

Det är trångt i studiolokalerna, många musiker och artister samsas om utrymmet. En vägg täcks av bland annat gamla Ace of Base- och Bubbles-skivor, olika utmärkelser över sålda exemplar, bilder som bleknat efter många år. Tuff Studios bär på en hel del Göteborgshistoria.

Just nu är det fullt upp för Peshi, eller Persia Mansournia som det står i passet. I projektet Gangshebang leder hon varje dag i veckan grupper med tjejer och kvinnor, som hon skolar och stöttar i rap och produktion.

– Jag kände att jag ville skapa något nytt i Göteborg. 12–13-åringar har vuxit upp med svensk hiphop och ser att de kan göra det själva. Nu är klimatet perfekt för att samla ihop de här tjejerna. De finns! Det behövdes ett forum där de kan träffas, utbyta idéer, en plats dit de kan komma och spela in och utvecklas musikaliskt, säger Peshi. 

Själv har hon många hiphop-år på nacken, som driftig och driven rappare med eget skivbolag. Nu är hon nestor för Göteborgstalanger som vill utvecklas.

Peshi föddes i Teheran och kom till Sverige som tvååring med pappa Behrouz, några år efter den iranska revolutionen. Färden gick till Norrköping. Snart kom farmor och kusiner med familjer efter.

Hon står sin pappa väldigt nära. På 1970-talet arrangerade han musikfestivaler i hemlandet och tillsammans med sina bröder skapade han snabbt ett persiskt band i Sverige. 

– När jag var sex, sju år, då åkte jag på turné liksom. De spelade på persiska fester runt om i landet och även fast det var en hobbygrej var det hans passion. Så det har såklart reflekterats i mig. När dagen kom då jag valde att satsa mer på musiken än skolan, så förstod han.

Peshi började skriva tidigt, redan som tioåring satt hon och plitade ner dikter. Hennes musikaliska bana började i elvaårsåldern, när en jämngammal kusin kom på besök från New York. Med sig hade hon ett mixtape, ett kassettband med olika hiphopartister från usa:s östkust. Peshi fastnade för rytmen, attityden och hur artisterna rappade i stället för att sjunga. Det lät som inget annat.

– Det var artister som Public Enemy, A Tribe Called Quest och Salt-N-Pepa. Det blev vårt soundtrack den sommaren, det enda vi lyssnade på, om och om igen. När hon skulle åka hem bönade och bad jag om att få behålla bandet, och det fick jag, säger Peshi.

Hon insåg att hiphop var precis som dikterna hon redan skrev, fast i takt till musik. En tanke väcktes: Det här kanske jag också kan göra?

Peshi beskriver Norrköping som ett litet hiphopmecka på 1990-talet. Hiphop var en subkultur som inte hade nått radio, tv, internet och stora scener på samma sätt som i dag, så alla som höll på med något av hiphopens fyra element – rap, breakdance, graffiti eller att dj:a – samlades på samma ställe. 

Ett gäng äldre killar, som höll på med allt inom hiphop-kulturen, tog henne under sina vingar.

– Vi körde ihop. Jag började hänga på jams och i studior. Vi satt ofta hemma och diskuterade hiphop. När någon hade fått tag på ett album åkte vi dit och lyssnade tillsammans. På helgerna satt vi inne och skrev till instrumentalerna på b-sidorna på vinylen.

På den tiden var det väldigt få som rappade på svenska. Engelska var hiphopens språk, och svenska ansågs töntigt. Det förändrades på riktigt 1998, när Stockholmsrapparen Petter slog igenom med sitt debutalbum Mitt sjätte sinne. Innan dess var det egentligen bara The Latin Kings som man tyckte var bra på svenska, menar Peshi.

– Men med Petter exploderade rap på svenska, och plötsligt var det många som bytte språk. Att använda svenska blev acceptabelt. Jag var 16 år och tyckte att det var hur coolt som helst med någon som körde så bra på svenska.

I samma veva flyttade hon till Göteborg, för att läsa på basketlinjen på Fässbergsgymnasiet. Norrköpings jams med graffitiartister och breakdance byttes mot den legendariska hiphopklubben Fatmilk på Kompaniet på Kungsgatan. Peshi hade ännu inte åldern inne, men längtan efter hiphop och sammanhang var för stor för att vänta. 

– Jag tricksade med tvåan på mitt id-kort och skrev till en nolla, så jag blev två år äldre, skrattar hon.

På Fatmilk träffade hon alla i Göteborg som var aktiva inom svensk hiphop. Hon missade aldrig en Fatmilk-kväll. Bland dem som betytt mycket för att scenen ens kunnat finnas och frodas i Göteborg nämner hon särskilt Dj Dainja, som var med och startade Fatmilk, och som i dag driver en av stadens mest populära sommarklubbar, Colors. Det var också här hon träffade Dj Confuze, som blev hennes officiella dj och som hon turnerade med under många år. 

Samtidigt som Peshi började lura in sig på klubb fick internet allt större betydelse, med forum som Svensk underjord och Whoa, där människor intresserade av hiphop kunde mötas. Som subkulturella samlingsplatser blev de ovärderliga, och ett sätt för henne att nätverka i sin nya hemstad. Göteborgsscenen var liten men aktiv, med några få klubbar där man kunde lyssna på hiphop. Sammanhållningen var stark, och man träffades ofta på open mic-kvällarna, då vem som helst fick rappa.

Innan dess hade hon brevväxlat med den enda andra tjejen som hon visste rappade i Sverige: Heli.

– Vi skrev brev, riktiga brev. Hon skickade bilder på sitt crew. Det var så det var. Jag kände liksom bara till en annan tjej som rappade, och hon bodde i Skåne, så vi skrev brev med frimärken och allt. I dag är hon tatuerare.

Under gymnasiet fick Peshi skivkontrakt, och 1999 var hon med på samlingsplattan Diggin’ in the Swedish Underground med artister från hela Sverige. 2001, när Peshi var 19 år gammal, släppte hon sin självbetitlade EP.

– Det var min officiella, riktiga debut, med fyra låtar på engelska.

Peshi hade börjat göra sig ett namn, och det drog ihop sig till ett riktigt album. Det spelades in i Sundsvall, ihop med producentduon Fly‧phonic.

– Det är ett abstrakt konceptalbum, vilket passar mig eftersom jag också skriver abstrakt. Jag gillar det. Jag tyckte om att skriva i poesiform eftersom det är där jag har mina rötter.

I slutet av 2004 var albumet klart. Då hade det gått tio år sedan Peshi började rappa. 2005 kom The Work of Art – The Art of Work ut på det egna bolaget Impersial sounds.

– Jag är perfektionist och det var så lång tid det tog för mig att bli nöjd. Det är skitjobbigt att vara i studion med mig. Jag har så många idéer, säger hon.

Skivan togs emot väl, singeln Hush Hush snurrade på MTV:s Nordic Top 5-lista och fick fina recensioner.

Efter ett års turnerande och spelande, bland annat som förband åt soulartisten John Legend, sinade inspirationen. Men kreativiteten krävde fortfarande att få ett utlopp. Peshi valde att göra något helt annat och började producera film åt förskolor, om Reggio Emilia-pedagogik. Vad som skulle ha blivit ett projekt på några månader blev fyra år. Under åren som gått sedan debutalbumet har hon främst gjort samarbeten med andra musiker. Men 2016 väntar ett nytt singelsläpp.

Det har hänt mycket inom svensk hiphop sedan Peshi tricksade med id-kortet för att kunna träffa likasinnade inom vad som då var en ganska smal subkultur. Hiphop har i dag blivit en större genre, och populärare. Hiphop på svenska har fått en genomslagskraft som man knappt kunde föreställa sig för 15 år sedan. Musiken spelas på fler klubbar, på stora scener och syns i olika underhållningsprogram i tv-rutan. Artisterna får priser, många har blivit stjärnor.

– Allt har förändrats, ingenting är sig likt, konstaterar Peshi.

I Göteborg syns och hörs artister som Parham, Frida Scar, Vic Vem, Fröken B, Beatslingers och Lani Mo. I takt med att hiphopkulturen vuxit i hela Sverige har scenen också blivit större i Göteborg, men enligt Peshi finns det en viktig skillnad mellan Göteborg och många andra städer:

– Alla kör sin egen stil. Det finns ingen säregen stil här, i stället är det många olika sounds.  

Förändringarna innebär också att det finns grogrund för något helt nytt. Sommaren 2014 föddes idén till Gangshebang.

Peshi blev uppsökt av studieförbundet NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, som ville att hon skulle hålla i en workshop. Men hon ville hellre se en kontinuitet, att man plockar upp talanger och följer upp dem. I stället presenterade hon ett eget förslag: En verksamhet som inte bara gör tillfälliga workshops, utan som följer upp, skapar artister och gör dem självgående. Peshi inledde ett intensivt fotarbete i östra Göteborg och besökte skolor, med en tanke om att det skulle vara nära till studior i Gamlestaden, Kortedala och Bergsjön. Samtidigt annonserade hon på sociala medier.

I mars 2015 sjösattes Gangshebang, och intresset visade sig vara större än hon kunnat föreställa sig.

Läs också: Peshi startar hiphopskola för tjejer

– Efter 70 anmälningar fick jag sätta stopp. Det var tjejer i alla åldrar. Bara i en grupp i Bergsjögården har jag 12 tjejer, vilket är mycket att hinna med. 

Vissa av deltagarna har alltid skrivit, vissa har aldrig gjort det. Den yngsta deltagaren är 13 år, den äldsta 41.

– En del av tjejerna har haft problem i skolan, men skriver som gudinnor. Vissa är födda för att göra det här och ger känslan ’var har du varit hela mitt liv’. Jag blir chockad när de kommer in och visar vad de går för, får gåshud. Det här är det mest givande jag gjort, på så många olika plan.

Bland de unga tjejer som är med i Gangshebang är det många som har vuxit upp med hiphop på svenska, till skillnad från Peshi och hennes jämnåriga. De är unga producenter, rappare och sångare som ser det som en självklarhet att man kan använda svenska som språk i musikskapandet.

– Det är den allra största skillnaden. Nu finns det hur många genrer som helst inom svensk hiphop. Dessutom har folk blivit duktigare på vad de gör, säger Peshi, som liknar det vid ett träd som bara hade en stam när hon började, till att nu ha fått många grenar.

Samtidigt har hela samhällets relation till musik förändrats.

– Vi lever i ett snabbmatssamhälle nu. Hur ofta blir album ’klassiker’ nu för tiden? Det är inte många. Man lyssnar inte på musik på samma sätt. Inte jag heller. Jag lyssnar på feta låtar. Sedan glömmer man dem. Många av de förändringar som har skett är positiva. Men jag är glad att jag fick uppleva den tidiga eran av svensk hiphop, den tiden kommer aldrig komma tillbaka.

Det som för Peshi började med ett mixtape en sommar tidigt 1990-tal, har nu vuxit till en ny plattform för musik i Göteborg. Planen för Gangshebang är att täcka in fler stadsdelar, för att så småningom expandera till andra städer. 

Vi skiljs åt vid Gamlestadstorget.

– Om fem år kommer Göteborg vara känt för sina kvinnliga rappare.

Tre källor till inspiration

Jah Skillz

Det var under G-funk-tiden, med Warren G. Allt hon släppte, vilket inte var så mycket, var så tungt och hade ett säreget flow. Det hade stor inverkan på mig.

Hierogkyphics

Jag gillar hela stilen, hur de flyter. Jag älskar den amerikanska västkusten. Nästan allt jag gillar är därifrån.

Tupac Shakur

Jag var ju liten när Tupac släppte grejer. Men jag hade aldrig hört någon som var så ärlig och som rappade om känslor på det sättet. Jag kände i själen vad han rappade om. Oavsett var du bor och oavsett vad du har för bakgrund kan du relatera till det.

Namn: Persia Mansournia.

Ålder: 33 år.

Bor: Mölndal.

Familj: Ja, tjocka släkten.

Gör: Rappare och producent.

Aktuell: Som ledare för hiphop-plantskolan Gangshebang. Syns i Göteborgs stadsmuseums treåriga utställning Musiklivet Göteborg 1955–2018, som invigs om en vecka.

Mest läst