Med Erik och Margot fogar Per Wästberg ytterligare en memoar till sina många tidigare. Den skiljer sig dock från de andra på ett grundläggande sätt.
Erik och Margot handlar inte om vad han sett och varit med om utan om vad han inte sett och inte vetat att han varit med om.
Det är en omskakande bok. Flödig, öppen, sensuell och tentativ som en av de genombrytande kärleksromaner Wästberg skrev i slutet av 1960-talet. Bitvis skakande vilsen och frågande som inget annat han tidigare skrivit.
Inför avslöjandet av det långa kärleksförhållande som utspelade sig mellan hans far och moderns lillasyster under hans uppväxt är det som om den vanligtvis så säkre Per Wästberg står närmast handfallen. Barndomen måste skrivas om. Fadern, som han älskat och beundrat närmast villkorslöst och hyllat i så många böcker, blir plötsligt omgiven av en rad frågetecken.
Historien är helt kort denna: Knappt fem år efter bröllopet med Per Wästbergs mor Greta våldtar fadern hennes då sjuttonåriga lillasyster Margot. Detta blir en väl bevarad hemlighet dem emellan. Istället för trauma och skandal genererar övergreppet en stor kärlek och ett förhållande som varar intill faderns död 1954.
Under hela Per Wästbergs uppväxt är Margot en del av familjen, älskad lillasyster och tillika moster, samtidigt som hon är faderns älskarinna och sekreterare. Ingen misstänker något. Allt var frid och fröjd och familjelivet mycket lyckligt. Åtminstone enligt Per Wästberg och Margot, som sent i livet instäms till ett samtal med författaren och under en lång dag delger honom sin upplevelse av denna för henne avgörande kärlekshistoria.
Det är kring detta samtal boken snurrar. Det är som gjort för en stor uppgörelse. Fadersmord och omvärderingar. Men icke. Sammanfattningsvis formulerar sig Erik och Margot till ännu en storartad hyllning av fadern. Alla de upprörda frågetecken som Wästberg inledningsvis omger sin far med rätas ut utan att man förstår riktigt hur, men när boken avslutas står man där med ytterligare ett porträtt av en underbar, högt älskad och beundrad far.
Erik Wästberg var en framgångsrik och mytomspunnen journalist. Antinazist och chefredaktör för Nya Dagligt Allehanda under kriget, sedermera medarbetare i Svenska Dagbladet. En charmör och ordekvilibrist som ingen kunde motstå. Ett sällskapslejon som rörde sig i alla kretsar värda att tala om.
Och Erik och Margot är förutom en dramatisk familjehistoria en intressant berättelse om mellankrigstidens stockholmska publicist- och kulturliv.
Här fördes enligt Wästberg ständigt intressanta samtal, gärna på nätterna, gärna hemma hos Wästbergs. Mamma Greta sov, Margot var med. Bägarna svingades och tobaksröken stod tjock. Erik Wästberg var, som man brukar säga, en man som brände sitt ljus i båda ändar. Redan före femtio gav hjärtat upp.
I Per Wästbergs tidigare publicerade dagböcker och memoarböcker framställs han som en mycket klok och livsvis man. Relationen mellan far och son beskrivs här som tät, förtroendefull och fullständigt öppen. Berättelsen om hans outtröttliga festande och hemliga kärleksförhållande i Erik och Margot ger en något annan bild.
Denne man, som gifter upp sig i den rika överklassfamiljen Hirsch, grabbar åt sig både stora- och lillasyster och samtidigt som han hyllar familjen för ett uteliv med en alkoholkonsumtion som måste gjort honom frånvarande i både fysisk och psykisk mening är ingen sympatisk person. Inte heller särskilt gåtfull. Han tar vad han kan och får samtidigt alla att älska honom, hänsynslös bakom charmen. Inte helt ovanligt.
Inte heller kvinnorna är egentligen särskilt gåtfulla. Greta och Margot är överklassflickor med stor förmögenhet och självkänsla men uppfostrade till att inordna sig, och de ställer sig till förfogande på var sitt sätt. De sköter de uppgifter mannen och konventionerna ålagt dem, vare sig det handlar om familjefester eller älskog. ”Det är bra som det är. Det ordnar sig nog. Alla har sitt”, som mor Gretas devis löd. ”Jag var till för hans skull”, sammanfattar Margot.
Det gåtfulla med denna bok är snarare dess skönhet och Per Wästbergs oändligt varsamma förvandling av något ganska smutsigt, vanligt och patriarkalt till något vackert och gripande.
Eriks och Margots lönnliga sexuella förhållande blir i denna berättelse slutligen en historia om stor och oundviklig kärlek.
ÄMNET
Inför avslöjandet av det långa kärleksförhållandet mellan Per Wästbergs far och moderns lillasyster under hans uppväxt är det som om den vanligtvis så säkre Wästberg står närmast handfallen. Fadern, som han älskat närmast villkorslöst och hyllat i så många böcker, blir plötsligt omgiven av en rad frågetecken.
SKRIBENTEN
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Therese Bohmans roman Den andra kvinnan.
