Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

I denna memoar är det som i de tidigare kapitlen om Afrika som är oavbrutet intressanta till skillnad från berättelserna om hans privatliv eller reseskildringarna i Centralamerika, skriver Monika Tunbäck-Hanson.
I denna memoar är det som i de tidigare kapitlen om Afrika som är oavbrutet intressanta till skillnad från berättelserna om hans privatliv eller reseskildringarna i Centralamerika, skriver Monika Tunbäck-Hanson.

Per Wästberg avslutar sina memoarer

I avslutande delen av Per Wästbergs memoarer fortsätter han att på ett vackert slipat språk att berätta om resor, möten och fruar han lämnat.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Vad: Memoar
Författare: PER WÄSTBERG
Titel: Semaforen och lodlinan
Förlag: Wahlström & Widstrand

Per Wästberg har med Semaforen och lodlinan kommit till sin femte och avslutande del av ett imponerande memoarverk. Författaren har levt ett osedvanligt rikt liv, privilegierat säger han själv, och har i sina memoarer rört sig obehindrat mellan den lilla och den stora världen. ”Geografiskt och emotionellt är Stockholm och Afrika mina poler”, skriver han och har i skrivandet pendlat mellan dessa poler och flätat samman allt till berättelser om ett långt liv. Memoaren som kulturhistoria och världshistoria, men också som en privatare historia om honom själv. Allt hänger förstås samman.

I den lilla världen är Stockholm centrum, staden som han beskrivit i så många böcker. Nåja, man kan diskutera om den världen är så liten med tanke på att det över sidorna paraderar namn och skildras möten med de kulturpersonligheter som dominerat det svenska 1900-talets sena hälft. 

Vänner olika honom själv, säger han, men förenade av att de vuxit upp i det gamla bildningssamhället. Vännerna fanns och finns främst inom litteraturen, men också inom den politiska sfären. Miniporträtt, träffande rader, vänliga nästan alltid. Lars Gyllensten får sig visserligen en släng för ”maktlystnad” och Jan Myrdal avfärdas; ”han är den mest självupptagne man jag mött, utan värme och empati.”

Wästbergs utländska kontaktnät är enormt och även här finns hans vänner bland författare som inom sina länder skriver in sig i litteraturers historia. Många av dessa namngivna går igen från tidigare memoarer, upprepningar som inte går att undvika, att minnas tillhör det pågående. En författares tjänare är nyfikenhet och gott minne, skriver han, och sannerligen, ett gott minne har han, men stöd också i de dagböcker han skrivit så gott som varje dag under 70 år.

Nu utgår Semaforen och lodlinan emellertid från åren 1995 till 2005 även om texten för en dialog med tider dessförinnan. Titeln förresten vad menar han med den? Jo, semaforen är ett anrop för att nå kontakt med läsare och omvärld. Lodlinan pejlar utforskande djupet dit ögat ej når.

Memoaren är indelad i årskrönikor och mellan dem friare kapitel. I ett kapitel kallat Personbevis kan han till exempel beskriva sig själv så här ”Jag är en stadsbo som bott några år på landet, fått stickor av nötta golvplankor och hamlat åldriga päronträd som burit vacker oätlig frukt. Jag förblir en småborgerlig humanist (Simon de Beauvoirs ord om Albert Camus). På resor har jag, tacksamt och bestört, märkt hur slumpen gett mig tid och råd med skönhet, äventyr och festligheter.” 

Det är under Semaforen och Lodlinans tid Per Wästberg 1997 tar plats i Svenska Akademien, som förstås får ett eget kapitel. Han fortsätter att berätta om somrar på Gotland, om resor genom Sverige och på samma sida kan han förflytta sig mellan Barcelona och Bollnäs. Passager, korta noteringar, som visserligen bärs fram av hans vackert slipade språk, men som ibland känns mindre angelägna. 

Mot bokens slut – kanske oundvikligen - fortsätter han att självrannsakande berätta om livets tre uppbrott. De som innebar att han lämnade de tre kvinnor han länge levde med för den fjärde som nu går vid hans sida. Var går gränsen för det privata, för det utlämnande? Per Wästberg har alltid i sina memoarer sökt sin egen sanning, även om den måste ha kostat.

Nej, i denna memoar är det som i de tidigare kapitlen om Afrika som är oavbrutet intressanta. Detta Afrika som han skrivit sju böcker och otaliga artiklar om och som följt honom sedan 1959 – året som, skriver han, blev en vändpunkt i hans liv. Det var då hans ”kärlekshistoria” med denna kontinent tog sin början tack vare ett stipendium till Rhodesia. Det var då han skrev artiklar hem som fick honom utvisad för att sedan arbeta inom Sydafrikakommittén och Amnesty.

Inte minst i Vägarna till Afrika, andra delen av hans memoarer – skrev han utförligt om kampen mot apartheid och vägen till frihet. När han nu återvänder till bland annat Sydafrika är det med sorg han ser på utvecklingen - en sorg han delade med sin nära vän Nadine Gordimer, som han alltsedan 1959 bodde hos under sina besök i Sydafrika. ”Regnbågsnationen har mist sina färger.” President Jacob Zuma har en ”självhärskares syn på statskassan som sin privata” ... ”Mandela måste ha dött av brustet hjärta.”

Det Per Wästberg skriver om Afrika är grundat på en sällsynt stor kunskap och det är mil mellan dessa avsnitt och de som beskriver resorna i Centralamerika. Han, denne vane världsresenär, är förstås påläst och hade, säger han, som vägvisare till den latinamerikanska verkligheten ingen mindre än Mario Vargas Llosa, som han efterträdde som ordförande i Internationella PEN. Men dessa kapitel, snarast lättsamma resereportage, saknar afrikanskt djup hur språket än lockar och färgar.

Under rubrikerna Läsa respektive Skriva reflekterar han över skrivandets och läsandets betydelse i hans liv ”litteraturen har varit mitt åkdon, mitt flytetyg i livet, min nyckel och dyrk.” Han ser litteraturen som ett vapen mot det dogmatiska och totalitära. ”Jag ville göra något för mänskligheten det fick jag också, tillsammans med andra. Utan strävan efter rättvisa är inget samhälle värt att leva i.” Men så frågar han sig: Kunde jag ha uträttat mer? Säkert, svarar han. Fast vem sitter inne med räkningen? 

Per Wästberg har som få genom sitt skrivande och sin gärning spridit kunskap om Afrika och om Sydafrikas kamp mot apartheid.  Hans betydelse för den svenska litteratur- och kulturvärlden har varit stor, tydligt inte minst genom memoarerna med sin detaljrika bidrag till minnenas bank. Så nog har han uträttat mycket.

Mest läst