Per Lindberg | Röstningen är avslutad

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Per Lindberg är något av en slow burner i svensk dikt. Sedan 1987 har han författat fem diktsamlingar som rört sig genom decennierna – 1987, 1995, 2006, 2009 och nu med Röstningen är avslutad. Titeln låter i sammanhanget kanske oroande, men beskriver här en väntplats i tillvaron mer än någon lyrikens Melodifestival. Det finns en paus innan utslaget av röstningen blir tillkännagivet. Vinnare eller förlorare? Hur blev det? Livet, alltså.

Det passar in på Per Lindbergs sätt att skriva. Hans böcker blir till en sorts stationer på livets väg, ett sätt att röra sig mellan ro och oro för att ta ut nya kompassriktningar. Dikten är så betraktat hans ”life timer” i spelet mellan viss ymnighet och avklarnad pregnans. De fem böckerna bildar så en livsbåge.

ANNONS

Per Lindberg debuterade med Välkommen att passera som följdes av Nu och för alltid. Det var en starkt bilddriven poesi i trafiksystemet mellan Tomas Tranströmer och Gunnar Harding – stadsbelysningar med fantasin vid makten. Solen virvlar bort som en ballong och lämnar ett rött läppstiftsmärke på den grå himlen.

Där fanns drag av häpnad och uppvisning, men som resulterade i en rad starka dikter. Varje intresserad läsare kan göra upptäckter i böcker som Dikter med fönster åt väster från 2009 och den nu aktuella. De är emellertid rätt olika varandra. Den tidigare närmast fördrömd med sina slumpskott och vykort, i den nu aktuella ryms en mer kisande livskänsla.

Per Lindbergs dikter har en särskild rörelseenergi. Som en bildmedveten poet översätter han gärna passager av olika slag. Tidigare närmade han sig ett dagboksliknande flöde, men i den nya boken gäller i stället en konstfull avrundning. I dikten Övre medelåldern finns flickan med röd mössa, hon som en gång skötte hissen i Babels torn. Plötsligt har hon blivit äldre och springer ”varv efter varv på en kall bana med bara några döda på läktarna”. Det är årskalendern förstås och ”Kvar finns möjligheten att sluta imponera. / Ansiktet har både en utsida och en insida”. Det är en karaktäristisk perlindbergdikt – en fantasi går över i en genomförd bild som mynnar ut i en insikt.

ANNONS

Dikten når då ofelbart fram till den eviga frågan om vem som är ”jag”. Ungefär som hos Bertil Malmberg: ”Vem spelade mig?” Eller som hos Per Lindberg i dikten Ett ansikte. Han siktar där mot synfältets utkanter – mot de sista öarna i en stor skärgård, mot fåglarna som sveper förbi: ”Hela världen rör sig omkring mig / det är portar som öppnas och stängs, / barn som klättrar upp i utflyktsbussar / och väktare som långsamt lär känna sig själva.” Så kommer plötsligt en överraskande och ovanlig bild: ”Räven har tagit alla mina kasperdockor till grytet.” Ja, den räven, den räven. Sitter den inte bakom örat, ligger den i grytet.

Det är en både memorerbar och citerbar poesi Lindberg skriver, vilket är en ganska ovanlig kvalitet idag. Ibland adderar han för många ord, men det drag av uppdriven lyrism och humanism (”Vi människor”) som funnits tidigare är nu nedslipat, inte minst i de rimmade dikterna. Det vardagliga får både konkretion och en knivsudd metafysik.

Det handlar i grund och botten om att göra sig klar, även klar om det som förblir oklart när röstningen är avslutad men utslaget ännu ej meddelats. Översikt svaras av ovisshet. Det finns i denna vakans mycket av förundran i Per Lindbergs dikter. Det är den jag särskilt uppskattar, den ger hans dikter lång sikt.

ANNONS
ANNONS