Per I Gedin | Jag - Carl Larsson

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag kallade Carl Larsson sin självbiografi. Han skrev den bara några månader innan han dog. Som kände han döden närma sig, trots att han bara var 65 och verkade fullt frisk.

Det är en ganska sorglig historia, skriven av en man som tycks lida av en stor besvikelse både på sig själv och människorna, men som ändå berömmer sig av att alltid ha haft ett leende på läpparna och pengar på banken. Inte riktigt den historia man kunde vänta sig av en man vars ljusa, solstrålande akvareller från ett idylliskt familjeliv i Sundborn vunnit det svenska folkets alla hjärtan.

I sin stora biografi om Carl Larsson försöker Per I Gedin fånga den motsägelse som Carl Larsson ger uttryck för i sin självbiografi. Såväl titeln, Jag – Carl Larsson, som innehållet i hans biografi ligger nära Carl Larssons egen historia. Men den är, det måste man säga, så oändligt mycket bättre skriven.

ANNONS

Där Carl Larssons självbiografi hackar sig fram mellan stort och smått och lider av en svårartad sentimentalitet kombinerad med olika putslustigheter, håller sig Gedin konsekvent till saken och driver suveränt de stora linjerna i berättelsen om ett konstnärskap som är så mycket mer mångfacetterat och komplicerat än det kommit att te sig i den traderade historien. Det är ett mycket gediget arbete.

Gedin är också så mycket snällare mot Carl Larsson än Carl Larsson var själv. Denne var visserligen skrytsam, men också full av tvivel. Alltid full av entusiasm inför det han höll på med, men ständigt beredd att begå självkritik.

En stor del av det Carl Larsson gjorde kallade han själv för ”brödkakor”. Det gäller inte bara alla de illustrationer till de många bokverk som är fyllda av hans teckningar utan också akvarellerna från Sundborn och framför allt porträttmåleriet.

Gedins framställning är däremot fylld av en så konstant beundran att man kunde bli irriterad vore det inte för kraften och den gedigna argumentationen i Gedins framställning. Man får i denna biografi verkligen se den enorma omfattningen, vidden och betydelsen av Carl Larssons konstnärskap. Tycka vad man vill om delar av det.

Carl Larsson var en pionjär på många sätt och inom en rad genrer. Han bröt med det statiska historiemåleriet, var en storartad landskapsmålare, införde den rena linjen och den klara färgen, målade, enligt Gedin, porträtt som ingen annan och skapade det svenska muralmåleriet med sina epok­görande fresker.

ANNONS

Enda gången man skymtar något av ett kritiskt förhållningssätt mot föremålet är i kapitlet om Carl Larssons hustru Karin Bergöö.

Mötet med Karin Bergöö i Grez 1882 var livsomvälvande för Carl Larsson. Han var i kris, fattig och olycklig, fast i ”brödkake-jobb” som illustratör och kom inte vidare i sitt oljemåleri. Nu drabbades han av den stora kärleken och det blev avgörande inte bara för hans liv utan också för hans konstnärskap.

I Grez målar han sin första akvarell. Ljuset infinner sig i hans målningar, flödet i penseln. Akvarellerna från Grez blev hans genombrott som målare och de är fortfarande, Gedin må säga vad han vill, det bästa man kan se av Carl Larsson.

Karin Bergöö drabbades också av kärleken. Men den innebar tvärtom ett slut för hennes konstnärskap. Ehuru skicklig och tydligt på väg att bli en erkänd konstnär slutade hon måla. Efter bröllopet finns inga verk av hennes hand.

Hur Carl Larssons närmast hatisk inställning till kvinnliga målare går ihop med hans förälskelse i Karin är svårt att säga. Kanske kan man se det som att han hade glädjen att domptera och domesticera henne. Eller också var det tvärtom.

Karin Bergöö slutade visserligen måla men blev istället den som skapade den Carl Larsson som har gått till historien. Hon är idégivaren till och arrangören av Sundbornmåleriet. Det är hon som pekar ut motiven, arrangerar hemmet, syr barnens kläder, leker med dem, serverar mat, ordnar tulpanerna och så vidare. Hon är ständigt närvarande i hans akvareller. Och så är han.

ANNONS

När man studerar Carl Larssons Sundbornbilder närmare är det påfallande hur mån han är om att också finnas med i dem. Som räckte det inte med signaturen. JAG är ständigt tillstädes i hans målningar. Det kan vara som en reflektion i en spegel, en bit av hans rock som skymtar i kanten på en tavla eller hans pipa som ligger kvarglömd på ett bord. Inte minst hänger hans tavlor alltid på väggarna i de rum han målar av.

I det märkliga självporträttet Självrannsakan som hänger i Uffizierna är rollerna intressant nog ombytta. Här är han i fokus, men Karin skymtar i bakgrunden, knappt synlig bakom ett fönster. Framför sig håller han en ful, vindögd clowndocka.

Carl Larssons bilder av sig själv är många och motsägelsefulla. 1895 målar han sig målande med ett av sina små barn i knät. Året därefter, också målande, som en kylig ­voyeur i spegeln bakom en nakenmodell. 1900 gör han den välkända bilden av sig som en självmedveten och grandios målarfurste i röd långrock.

Allra först i sin självbiografi lade han den ångestladdade svartvita Vrångbild från 1896, men samtidigt som han skrev boken målade han det kanske mest jovialiska självporträttet av alla.

ANNONS