I slutändan lyckas Puttrik tala sin pappa tillrätta, han behöver inte spela datorspel om inte Puttrik vill.
I slutändan lyckas Puttrik tala sin pappa tillrätta, han behöver inte spela datorspel om inte Puttrik vill.

Pekpinnar i förförisk neon

Teater Sesam vill tala med de minsta om datorspelsmissbruk, men lyckas i stället berätta en fin saga om en pappa och en son, bortom pekpinnarna.

ANNONS
|

Puttriks pappa vill inte leka med Puttrik längre, han vill bara spela datorspel. Så vad ska Puttrik ta till för medel för att få sin pappa att lyssna? Hjälpen kommer från oväntat håll.

Med dockföreställningen Puttrik, med manus och regi av Nasrin Barati, gör Teater Sesam i sitt programblad anspråk på att ställa frågor om teknikens roll i våra mest värdefulla relationer, men det svårt att urskilja några direkta frågeställningar. Pekpinnarna är desto fler.

Kommer ni ihåg Alfons pappa, vars ständiga tidningsläsande möjliggjorde för Alfons att förlora sig i lek, eftersom pappa ändå satt med pipan i mun och läste nyheterna och inte var så noga med att kontrollera sin sons varje steg? Hade Alfons pappa varit en pappa 2016 och läst sina nyheter på mobilen, hade vi antagligen inte betraktat honom med lika förlåtande blick. För synpunkter på dåligt föräldraskap är en ny folksport. Och grädden på det dåliga föräldramoset är mobil- eller datortittande. Att läsa böcker verkar vara ok. Och kanske att till exempel sortera tvätt. Men om det man ägnar sig åt har en skärm så är det dags att skärpa sig!

ANNONS

Måttstock en Dålig Förälder

Puttriks pappa – fint spelad av Alexander Hopman Lilja – är enligt denna måttstock en Dålig Förälder. Ja, enligt helt vanliga måttstockar också, om man ska vara ärlig. Han älskar sin son men trots denna kärlek spelar han datorspel dagarna i ända. Och visst blir man berörd. En pappa som helt ignorerar sin egen son är ju onekligen en ganska tragisk figur, oavsett vad han sysslar med.

Men det är lite synd att pjäsen kommer med en så tydligt uttalad moralkaka. Det man kan urskilja därbakom är nämligen en fin saga om äventyraren Puttrik som hjälper sin pappa på villovägar att hitta rätt igen, efter diverse strapatser i dataspelsland med hjälp av de nya vänner han får där. Rörande och kanske precis lagom komplext för den storögda miniatyrpublik som föreställningen också riktar sig till.

Pjäsens stora styrka ligger dock i det visuella. Dockorna är uttrycksfulla och den helt analoga iscensättningen av ett digitalt datorspel som inleder föreställningen är förföriskt neonglänsande, som ett litet sagorejv.

I slutändan lyckas Puttrik tala sin far tillrätta – slutet gott, allting gott. Bok ska läsas, lekar ska lekas och pappa behöver inte spela mer datorspel om inte Puttrik vill. Men nog står det i intressant kontrast till ambitionen att tala med barn om datorspelsberoende att Puttrik får uppleva sina största äventyr precis som Alfons en gång gjorde: när han är lämnad ifred, i sagoland, långt bort från pappas vakande blickar.

ANNONS
ANNONS