Sanna Mac Donald är lärare i svenska och tyska och föreläser för skolpersonal om hbtq-frågor.
Sanna Mac Donald är lärare i svenska och tyska och föreläser för skolpersonal om hbtq-frågor. Bild: pressbild

Pedagogiskt om normbrytande kärlek

Kajsa Bergström-Feiff läser en debutroman med ett viktigt ärende som saknar det berättande drivet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Sanna Mac Donalds debutroman "Om allt var annorlunda" utspelar sig i två olika tider och berättas från tre olika perspektiv. 1937 faller den femtonårige Rune handlöst för den nye pojken Evert som kommer till barnhemmet. Åttio år senare, 2017, förälskar sig den gifta tvåbarnsmamman Anna i den yngre lärarstudenten Tove och känner hur hennes välfungerande tillvaro börjar skaka i grunden. Samtidigt sitter Douglas på ett ålderdomshem och ser tillbaka på ett liv med många tvära kast.

"Om allt vore annorlunda" är en bok om normbrytande kärlek. Det konsumentinformeras läsaren om redan i baksidestextens första mening. ”Tre generationer, två förbjudna kärlekshistorier, tusen normer att bryta”. På insidan av omslaget kan man läsa att författaren Sanna Mac Donald föreläser för skolpersonal om hbtq-frågor och normbrytande pedagogik. Romanen visar sig också föga förvånande drivas framåt av budskapet att man ska vara sann mot sig själv och våga bryta befintliga normer. Ett budskap som visserligen år 2019 inte är helt unikt, men absolut tål att upprepas. För visst kan man se att det är en roman som skulle kunna göra nytta i rätt händer. Frågan är bara om den skulle bli läst när den väl hamnade där? För det krävs mer än en idé för att driva en berättelse framåt. Mer än ett duktigt, välskrivet redovisande av vem som sade vad och när.

ANNONS

För utöver den oförstående omvärld som romanens lyckliga och olyckliga älskande har emot sig, är "Om allt vore annorlunda" nästan förvånande renons på såväl människor av kött och blod, som på faktiska konflikter.

Visst finns det fartgupp – Anna väntar längre än Tove vill med att berätta för sin man och Rune blir allt bra svartsjuk när Evert försvinner med Eva på Valborg – men alla former av överraskande vändningar och personlig utveckling lyser med sin frånvaro. Några få scener lyfter ändå, liksom fladdrar till. När Evert och Rune kysser varandra för allra första gången är det sprittande, bubblande, smittande tonårsromantiskt som en popsång. Och när Tove sårat, rasande ringer Anna som är på väg mot flygplatsen med sin familj, så skär det rätt in i magen. Men sedan lämnas man återigen ensam med en uppsättning konturlösa karaktärer, och en känsla av tomhet, så väl på raderna som mellan dem.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS