Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

"Peaches död är som en grekisk tragedi"

Från och med nu tänker jag hoppa över alla ytterligare nyheter som jag stöter på om familjen Geldof. Inget mer som jag får veta eller tar reda på kommer att påverka mitt eller någon annans liv i positiv riktning, skriver Jenny Diski apropå Peaches Geldofs död.

Den senaste månaden har sorgen och bestörtningen vilat tungt över Storbritannien, sedan nyheten om Peaches Geldofs död blev offentlig. Den tjugofemåriga Peaches var dotter till Bob Geldof, känd från en sedan länge splittrad popgrupp men ännu mer för att han på sitt karismatiska sätt var den som fick rockvärlden att engagera sig i pengainsamling till välgörenhet.

Hans giftermål med Paula Yates gjorde dem till ett slags kungligheter, som var mycket mer intressanta än paret Beckham. Det fanns något vitalt och intelligent hos honom, och hos henne en barnslig glädje över tjusigt och rent av utsvävande familjeliv. Hon var känd för att – tja, för att hon var tjusig och gift med Bob. För att hon var med i teve, i program som hennes man producerade, för att hon var charmig, snygg och ena halvan av ett offentligt kärlekspar.

Jag tror att det faktum att Geldof så uppenbart avgudade henne avslöjade att hon hade andra kvaliteter än enbart ett sinne för stil och knasiga namn på barn. Hon drev lite stillsamt med hans uppblåsthet, men man kände att hon någonstans bars upp av hans allvarsamma styrka.

Och så var det barnen: Fifi Trixibelle, Peaches Honeyblossom och Little Pixie. Det verkade rätt sannolikt att det var Paula som hittade på namnen och att den trofaste, allvarsamme Bob drogs med i hennes tramsighet.

Senare, när Paula Yates hade lämnat Geldof för Michael Hutchence, fick hon ännu ett barn, Heavenly Hiraani Tiger Lily. Allmänheten tyckte synd om barnen som fick sådana namn, samtidigt som man var förtjust över att någon tog sig friheten att hålla på med sådana tokigheter.

Vårdnadstvist

Skilsmässan var ohygglig, dessa förtjusande kärleksfulla människor, som till och med verkade bry sig om de fattigare delarna av världen, visade nu upp alla möjliga sorters otrevliga sidor mot varandra i vårdnadstvisten om barnen.

När Hutchence senare hängde sig och dog, antingen det nu var självmord eller en sexlek som spårade ur, bröt Paula Yates ihop och tidningarna fick ett nytt offer för en lång tid framöver, då hon regelbundet porträtterades i varierande stadier av upplösning, drogad och berusad.

År 2000 dog hon till sist av en överdos, och den fyraåriga dottern var ensam med henne i huset ända tills en granne hittade dem.

Jag vet allt det här eftersom alla – nästan alla – känner till historien om familjen Geldof. Först höjda till skyarna och sedan nersvärtade. Barn med älvlika namn som förlorade sin mamma före fjorton års ålder – och för den yngstas del, båda föräldrarna.

Inte heller kunde vi undgå att se vad som hände med barnen, om vi nu överhuvudtaget hade koll på vår omvärld. Särskilt Peaches och Pixie, som i allmänhet kallades ”societetslejon” och som i tidiga tonåren fick egna spalter i tidningarna, DJ:ade lite, jobbade lite som modeller och sågs ute i vimlet på fashionabla ställen, drog- och spritpåverkade. Kända tonåringar som var kända för att de var barn till kända och ökända föräldrar, insläppta i den fashionabla världen av just den anledningen och instoppade i verksamheter som inte krävde så mycket mer än en önskan om ett fashionabelt liv.

Bob Geldofs goda avsikter, som var intensiva och oftast fungerade, glömdes mer eller mindre bort. Jag slutade mer eller mindre att intressera mig för dem, i den mån det var möjligt.

Mot katastrof

Jag visste inte att Peaches hade varit gift i en månad och sedan skilt sig. Jag visste inte att hon hade blivit alldeles för smal efter att ha levt på råsaft av grönsaker. Jag visste bara att hon var med i svängen, fast jag blandade ihop henne med hennes syster. Jag hade inte följt med i hennes ”karriär”, men hennes namn dök upp på tidningarnas förstasidor och på nätet. Jag förstod att hon verkade ragla mot en katastrof, som Amy Winehouse, men utan hennes begåvning.

Jag tänkte, även om det bara var lite vagt, att jag inte ville att det skulle hända igen, trots att det inte angick mig. Jag hade en dunkel aning om att hon hade gift om sig för ett par år sedan och hade två väldigt små barn, att hon hade förklarat att hon, precis som sin mamma, älskade familjelivet och att hon lade ut kärleksfulla bilder av bebisarna på Twitter.

Vem skulle inte gilla tanken på att en sådan problemfamilj, som hade börjat så charmigt, skulle återgå till en förnöjsam tillvaro?

Självklart var det bara dumheter att ens lägga märke till dem. Hur mycket tragik de än hade i sitt tidiga liv så var de rika och bortskämda, och vad betydde de i en värld där så många var fattiga, svalt, var hemlösa, satt i fängelse, kämpade och dog för friheten? Jag skämdes en smula för att jag ens visste att de existerade. Men det gjorde jag faktiskt, även om jag inte tänkte på dem. De hade funnits där vid sidan av mitt liv så länge, de var en berättelse. Och hur som helst: smärta är smärta såväl hos de rika som hos de fattiga.

Att bankirer och direktörer kommer undan med ett motbjudande privilegierat liv är skandal, men världens alla Peaches och Pixies har inte bett om att få bli födda in i denna blandning av privilegier och offentlig tragedi. Varför inte hoppas på det bästa för dem? Varför inte hoppas att den glittriga världen har förlorat en av de sina till ett liv med mer innehåll? Eller åtminstone hoppas att de två allra minsta barnen i denna problemfamilj kunde få växa upp utan alltför många egna problem? Inget av det angår mig eller har något med mig att göra, och jag har aldrig ägnat det mer än en flyktig tanke.

Så fylldes alla förstasidorna med nyheten om att tjugofemåriga Peaches var död. Vem vet vad det berodde på? Obduktionen gav inga säkra resultat. Jag blev ledsen över att en tjugofemåring hade dött. Ännu ledsnare över att hennes död var den senaste i en hel rad tidigare tragedier.

Hyllade dottern

Bara några timmar efter dödsfallet hyllade hennes pappa sin mellandotter: ”Hon var den vildaste, roligaste, smartaste, kvickaste och mest utflippade av oss allihop.” Än en gång lyckas familjen Geldof, de som lever i klichén, på något sätt gå utanför den och bli genuint mänskliga och rörande.

Jag ser att tidningarna nu påstår att det yngsta barnet, elva månader gammalt, hittades intill sin döda mamma. Vem vet om det är sant? Oavsett om det är sant eller inte så rapporteras det lite för glättigt om den banala reprisen av hennes mammas död.

Från och med nu tänker jag hoppa över alla ytterligare nyheter som jag stöter på om familjen Geldof. Inget mer som jag får veta eller tar reda på kommer att påverka mitt eller någon annans liv i positiv riktning. Att jag läser om det (eller skriver om det) bidrar inte på något sätt till världen eller vår förståelse av den.

Vetskapen om Peaches Geldofs död gick inte att undvika för den som följer med i nyhetsflödet. Den drabbade mig just så chockartat och grällt som tragedier, fiktiva eller verkliga, drabbar utomstående.

Det påstås att den grekiska tragedin är katharsisk. Att publiken bearbetar sorgen och nyckfullheten i sina egna liv genom att låta sig uppslukas av den långdragna fasan i Aischylos version av huset Atreus. Jag föreställer mig att det är det som sker. Men i det här fallet tror jag att det räcker att veta lite grand.

Katharsis kan lätt övergå i vältrande i andras olycka, eller till och med sadism, när rollfigurerna är riktiga människor som uppför tragedin för vår räkning. Kanske är just den här artikeln en del av problemet.

Översättning: Helena Hansson


Ämnet:

I torsdags presenterades resultaten av de toxikologiska tester som togs i samband med obduktionen av Peaches Geldof. De visar att hon dog av en överdos heroin. Jenny Diski skriver om en katharsis som lätt kan övergå i vältrande i andras olycka när rollfigurerna är riktiga människor som uppför tragedin för vår räkning.

Skribenten

Jenny Diski är författare, bosatt i Cambridge, och medverkar regelbundet exklusivt för GP. Skrev senast om svårmod.

Bild - 1
Jenny Diski.
Mest läst