Ångestladdade bakfyllor har blivit en del av Rachels vardag. Hon döljer missbruket efter bästa förmåga och fortsätter att tågpendla mellan Ashbury och London för att ingen ska ana att hon fått sparken från sitt välbetalda jobb.
Vanligtvis stannar tåget vid ett signalljus i höjd med samhället Witney, där Rachel bodde med Tom innan hon blev utkörd och ersatt av hans nya kärlek Anna. Några stenkast bort har det unga paret Megan och Scott flyttat in. Rachel brukar iaktta dem från tåget och fantisera kring deras lycka. Men en dag ser hon något ske i deras trädgård som spräcker den idealiserade bilden. Kort därpå försvinner Megan spårlöst.
Paula Hawkins debutroman, den psykologiska thrillern Kvinnan på tåget, har toppat försäljningslistorna i Storbritannien och USA. Visst är den lättläst och spännande men inte mycket mer än flyktigt tidsfördriv.
Det finns dock scener som dröjer sig kvar, exempelvis Rachels uppvaknande efter att på fyllan ha begivit sig till Witney en lördagsafton, samma kväll som Megan försvann. Hon är blodig och sönderslagen, har kissat på sig och minns varken vad som hände eller hur hon tog sig hem. Är hon inblandad i Megans försvinnande?
Det är framförallt Rachel som för ordet i romanen. Med tanke på hennes förvirring är hon dock en synnerligen opålitlig berättare. Ibland bryter Anna och Megan in med kompletterande uppgifter ur andra perspektiv men deras röster, liksom deras personligheter, känns klichéartade. Även männen, Tom och Scott, framstår som livlösa staffagefigurer, stiliga på avstånd men ”fysiskt skrämmande” på nära håll.
Porträttet av Rachel – hon som ”har tappat kontrollen över allt” – är romanens största behållning. Samt själva spänningen förstås; olidlig är den knappast men stundtals förförisk och stark.
