Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Patti Smith | M Train

Patti Smith reser till Madrid, Kyoto, Berlin och Göteborg för att fånga det framrusande livet. Johan Lindqvist läser musikerns tankebok om att fortsätta utvecklas när vägskäl och vänner blir allt färre.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Patti Smith

M Train

Översättning: Ulla Danielsson, Brombergs

Den 10 mars 2013 stängde Ino’s café på Bedford street i New Yorks West Village för gott. Under femton år hade man skaffat sig en trogen kundkrets som uppskattade utbudet av paninis och bruschettas.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Patti Smith föredrog dock en bit rostat mörkt bröd, en liten skål med olivolja och en stor kopp svart kaffe. Varje morgon, när hon var hemma i New York, lämnade Patti Smith sitt smala, trevåningars tegelhus och korsade sjätte avenyn för att ta plats vid sitt favoritbord i ett av kaféets hörn.

Ägaren Jason Denton gav aldrig någon riktig förklaring till varför han valde att stänga ett uppenbarligen lönsamt och populärt ställe. Men han skrev en hälsning till kunderna och tackade bland annat för att de fått hans lilla ställe att kännas så stort.

Patti Smith var uppenbarligen en av stammisarna som tog med sig en glimt av den stora världen in genom dörrarna. Men som också använde den enkla trästolen i hörnet som en utsiktspunkt mot allt som fanns utanför. Fast också som en katalysator för drömmar och inte minst som en tidsmaskin som förde henne fram och tillbaka genom både röriga och knivskarpa minnen. Det är från stolen på Ino’s hon författat sin nya bok.

När Patti Smith följer upp den prisbelönta Just Kids (2010) är det med en historia som är mycket mer splittrad. Det är inte bara det att hon flimrar fram och tillbaka genom minnenas vindlande tunnlar, hon reser kors och tvärs över jorden.

Patti Smith far sig trött, ja ibland är hon direkt utmattad av både jetlag och ständig sömnbrist när hon med ett nästan maniskt intresse söker upp konstnärers och författares gravar och reliker.

Det är inte alldeles tydligt vad det är hon jagar. Sammanhang och samhörighet, antar jag. Patti Smith bärs av den fasta övertygelsen att det är konstnärerna, i vid mening, som förklarar världen för oss. Det är inte bara de stora, klassiska poeterna hon söker sig till, Patti Smith läser deckare och följer slaviskt varje avsnitt av The Killing på tv.

Envist rotar hon efter svar men till sist står hon med en kopp saké vid berget Fuji och mumlar uppgivet att alla författare är nollor. Ja, Patti Smith har humor. Men ibland är det svårt att veta om hon skämtar eller är gravallvarlig.

Den där kaféstolen har hur som helst en påtaglig dragningskraft och vill slita tillbaka henne till Manhattan, men med den utmattades lätt omtöcknade och samtidigt förhöjda koncentration staplar hon rapporter och reflektioner från Madrid, Kyoto, Berlin, San Diego och Göteborg.

Patti Smiths resedagböcker är ömsom fängslande, ömsom pladdriga och ibland tvärtom direkt högtravande. För att vara en skrivande människa som befinner sig betydligt närmare poesin än referatet är Patti Smith ibland förvånande kantig i sina formuleringar. En del kanske kan förklaras med översättningen, inte allt.

Om Just kids var en stringent, självbiografisk utvecklingsberättelse om hur den unga Patti Smith lät sig elektrifieras av New York City är M Train en medvetet rörig tankebok om att fortsätta glöda och utvecklas samtidigt som man måste acceptera att både vägskälen och vännerna blir färre och färre. Sorgen, saknaden och den krassa insikten att ingen stannar oavsett vad återkommer hon till.

Ändå plockar Patti Smith också fram rörande ögonblicksbilder av hur vacker hennes man Fred Sonic Smith var när han knäppte den khakifärgade skjortan han bar under sina flyglektioner. Hon kan se gestalten av sin far och hon minns hur hennes dotter sträckte upp sina armar mot henne.

Nu är dottern längre än sin mamma och Patti Smith skriver: Hur kunde vi bli så förbaskat gamla, sa jag till mina leder och till mitt järngråa hår. Nu är jag äldre än den jag älskade, än de av mina vänner som har lämnat mig. Kanske kommer jag att bli så gammal att New York Public Library kommer att tvingas lämna över Virginia Woolfs promenadkäpp till mig.

Nej, inte heller Patti Smith får något svar på sin fråga om varför Jason Denton väljer att stänga sitt kafé. Hon hjälper honom med ett försök att förbereda ett nytt ställe ute vid Rockaway Beach. Planer som bokstavligt talat vräks över ända av den mäktiga orkanen Sandy.

Men innan dess kommer Jason över med Patti Smiths stambord och stol från Ino’s, Bär in dem i hennes hus. Hon får dem. Sin fasta punkt i en tillvaro som tycks bli allt mindre begriplig ju mer hon ser, hör och läser. Kanske vill Patti Smith säga oss att just det, att försonas med och försöka förstå det lika delar trögflytande som framrusande livet, är en uppgift vi aldrig ska bli färdiga med.

ÄMNET

Rockikonen, poeten, fotografen och resenären Patti Smith skriver om livet, döden och konsten med utsiktspunkt från hörnet på sitt favoritkafé i Greenwich Village, New York.

SKRIBENTEN

Johan Lindqvist är medarbetare på GP:s kultur- och nöjesredaktion. Han intervjuade Patti Smith i hennes hem i New York i samband med utgivningen av hennes förra bok Just kids.