På sidan 96 läser jag ”jag bläddrar vidare till Markus Krunegård ”… Vänta lite nu, han ”bläddrar”… Vad gör han samtidigt som han ”bläddrar” vidare till Markus Krunegård på datorn? Ligger han kanske i sängen med datorn i knäet? Äter han något också måhända? Lite goa mackor med prickig korv och kanske en stor kall O’boy till? Det låter helskönt.
Innan han bläddrade fram Markus Krunegård så klickade han fram Säkert! och han blev drabbad av låten Och jag grät mig till sömns efter alla dar där Annika Norlin sjunger om högstadiet, ”Vilken jävla lögn att det ska va’ ens bästa tid”. Han blir även drabbad av Markus Krunegård.
”Alla kartor och städer, vatten och platser, som vi aldrig ska få se”.
När han ”bläddrat” klart bland Säkert!:s och Krunegårds alla låtar avslutar han med att skicka ett sms till vännen som han svikit. Han citerar Säkert!, ”Ihop med dig är jag så stark, jag skulle göra vad som helst”.
Okej, två saker: På min tid, på 1900-talet, så kostade de bra skivorna 189 kronor (import) och vi kunde inte fegis-messa, vi var tvungna att ringa! Med en telefon som satt fast i väggen så att man aldrig kunde prata ifred. Det vill säga, de där fina sakerna sades aldrig.
Dessutom kunde vi inte googla upp en låttext på en sekund. Och för att ha råd att köpa de (bra) skivorna så var jag tvungen att cykla till Ica i Helenelund centrum och jobba i kassan för hundra kronor i timmen flera gånger i veckan i minst fem timmar per gång och någon dag när jag fått lön och slutade skolan tidigt så tog jag pendeln som på den tiden bara gick två gånger i timmen in till stan och gick till Pet sounds för att köpa skivan och sedan åkte jag hem och satte mig för att lyssna. Så mycket tid och arbete som låg bakom att få kunna njuta av en enda låt. Men dagens unga säger att de är stressade.
Trots ovan irritationsmoment så var det länge sedan jag hade så roligt när jag läste en bok. Patrik Lundberg skriver extremt bra dialog och har ett makalöst flyt. Dessutom är det tydligt att han älskade att skriva just den här boken och jag är säker på att han skrattade så att han kluckade medan han skrev. Precis som jag gjorde när jag läste.
I korta drag: Kim som bor i hålan Sölvesborg har just gått ut gymnasiet där han som fotbollskille hörde till skolans kungar. Eftersom han sket i att plugga så måste han läsa upp betygen på komvux i Bromölla. Där möter han sin barndomskompis Robin som han inför högstadiet valde bort till förmån för fotbollskillarna och skrek ”Det är väl inte mitt fel att du är ett jävla nötallergiskt bollmongo” till inför halva skolan. Skratten haglade över skolgården. Allt blev komplicerat.
Här tar en fantastisk relationskomedi vid som jag hoppas blir till film. En sagolik feelgood där det inte är självklart vem som är the good/bad guy. Där man faktiskt får ifrågasätta de politiskt korrekta hipstrarna som ser ut som Rebecca och Fiona (och det är då menat som ett skällsord) med sin senapsgriljerade kålrot i stället för julskinka och dumpster diving (de hämtar mat ur mataffärernas containrar), sina samtal om strukturell rasism. Dessutom vill de inte definiera sina relationer för att ”tvåsamheten innefattar så många måsten”.
Den white trashige fotbollskillen Simon får vara hjälte trots att han delar invalidporr på nätet, blandar groggen med kuken, säger att tjejerna väntar på att analrida honom mot solnedgången, köper fyra styck kopp med pojkasnopp, slår rekord när han moonar nitton varv i en rondell och sträcker ut handen ur bilfönstret för att känna på ”90-patten”. Simon är en sällan skådad kärleksförklaring till ett gubbslem som är omöjlig att inte älska.
Det intressanta är vem som bedriver det verkliga klassföraktet och vem som i själva verket har rika akademikerföräldrar som hjälper dem fram i livet ”när de tröttnat på att leka rebeller”.
Onanisterna får högsta betyg.
ÄMNET
Patrik Lundbergs Onanisterna är en fantastisk relationskomedi som borde bli film tycker Linda Skugge som inte haft så roligt på länge när hon läst en bok.
SKRIBENTEN
Linda Skugge är författare och krönikör, vd för vulkan.se samt producent på Teater Brunnsgatan 4. Medverkar regelbundet på kultursidan och skrev senast om äktenskapet.
