Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

På 2Lång får alla vara med

Alla bär på en apa inombords. En teaterapa som bara längtar efter att få svinga sig upp på scen, ta plats i strålkastarljuset och möta omgivningens fulla uppmärksamhet.

Att många svenskar hellre skulle gnaga av sig en arm än att ställa sig på den där scenen är en sanning med modifikation. I alla fall på 2Lång, Improverkets egen kvartersscen, där stämmer det inte alls.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Klockan är strax före 19 och den här fredagskvällen har ett 40-tal personer samlats i lokalen på Andra Långgatan för att titta på, och i de flesta fall också delta i, improvisationsteater.

Det är öppen scen men inga besökare dras upp eller tvingas medverka i spelet mot sin vilja, till skillnad från när stå-uppare häcklar folk i publiken. Däremot uppmanas alla gäster att skriva sitt namn på en lapp och ge till John Pekkari när han går runt i lokalen. Något som Sandra Boke redan har gjort.

- Jag läser en teaterutbildning och har fastnat för improvisation. Det är så prestigelöst när ingen vet vad som ska hända, säger Sandra och hoppas att även hennes bordsgranne Patrik Ivarsson ska fatta mod att anmäla sig.

- (skratt) Vi får se. Jag har gått en kurs i improvisation här på 2Lång och funderar som bäst på om jag ska våga mig upp på scen. Jag har inte bestämt mig ännu ... just nu pirrar det väldigt mycket i magen, säger han.

Det är bland annat magpirret och prestigelösheten som kvällens ledare John Pekkari ser som tjusningen med improvisationsteater.

- Det är nuets konstform. Allt sker i ögonblicket, där och då, sedan är stunden borta. Det ställer såklart stora krav på samarbete men också på att man följer sina impulser även om det leder till misstag, och då menar jag misstag i betydelsen att det inte blev som man tänkt sig, vilket ofta är det som skapar guldet.

Strax efter klockan 19 går John Pekkari upp på scen och hälsar välkommen. Han plöjer igenom reglerna lite snabbt – tänk er en blandning av SVT:s gamla Gäster med gester och SR:s snabbsnackande långkörare På Minuten – och drar sex namnlappar.

Upp på scen ropas "Frida S", "Malene", "Gunnar Karlström", "Magnus H", "Matilda från baren" och Sandra Boke. Publiken applåderar entusiastiskt och leken kan börja.

- Vi har en tobaksaffär ... inleder John Pekkari, och pekar på två av de frivilliga.

- Du arbetar i butiken och vet allt om nikotin och du är en kund som vill köpa tobak. Ok? Men för att göra det lite svårare får ni inte använda bokstaven "L". Ok? Då kör vi. Varsågoda.

Så fort någon på scen använder den förbjudna bokstaven ska publiken dessutom vråla bu! och syndaren måste lämna över sin plats till någon annan.

- Pling pling, säger "Magnus H" och hinner precis låtsasöppna tobaksdörren innan publiken buar bort honom från scenen.

- Fan fan ...

Medan skådespelarna till publikens oförställda glädje buas bort och byts ut ungefär var femte sekund styr John Pekkari dem med små direktiv och uppmaningar. "Du är blyg", "du skäms", "du blir väldigt personlig", "du känner livet sprudla i dig".

Efter kanske tre-fyra minuters underhållande kaos bryter John Pekkari in och målar upp en ny scen. Nu ska en av de frivilliga vara chef och sitta på en stol medan de andra gör grimascher bakom ryggen. Nya skratt. Nytt kaos.

Därefter byts hela gänget ut. Nya namn dras ur hatten och scenen skiftar till föräldramötet from hell. Allt medan John Pekkari står intill och tycks mer än nöjd med sina engagerade skådespelare, som hela tiden ställs inför nya utmaningar.

- De vet aldrig vad som kommer härnäst. Men jag tror det är nyttigt att tillåta sig själv att kunna släppa kontrollen.