Olle Svenning | Hövdingen. Hjalmar Branting En biografi

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Han kunde ha blivit en damernas favorit – och ingenting mer! Han kunde ha blivit en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astro- nomi… en ung man av god familj med briljant huvud. I stället tog han hand om en frånskild kvinna och hennes två barn och förde det arbetande folkets talan.

Med dessa ord hyllade Vera von Kraemer sin styvfar Hjalmar Branting på dennes 60-årsdag 1920. Olle Svenning citerar henne i sin mäktiga biografi Hövdingen Hjalmar Branting. Enligt Svenning var Vera von Kraemer i sin tidigaste ungdom förvissad om att hon aldrig skulle gifta sig. Ingen man på jorden kunde i hennes ögon mäta sig med styvfadern – i något som helst avseende!

ANNONS

Dess bättre ändrade sig Vera så småningom men jag fäster mig ändå vid den smått pikanta detaljen ur familjen Brantings inre liv därför att den är så talande för den Hjalmar Branting, vars porträtt Olle Svenning tecknar: Branting var inte bara en Hövding som höjde sig över sin tids sätt att tänka, han var också försedd med en osedvanligt tilldragande personlighet. Man behövde inte nödvändigtvis vara en styvdotter med oidipuskomplex för att ha svårt att slita sig ifrån honom. Inte ens hans politiska rivaler förmådde alltid göra det.

Som läsare av Olle Svennings biografi faller även jag pladask: Jag blir fascinerad, imponerad och slukar boken. Det är roligt att läsa om hövdingar, och Svenning skriver som vanligt lätt och elegant om tunga ting.

Många biografier har skrivits om Hjalmar Branting och i sak är hans liv och gärning rätt väl utforskade. Detta har säkert underlättat Olle Svennings projekt att belysa Hjalmar Brantings betydelse för socialdemokratins framgångssaga, såsom den ter sig i snart hundraårigt perspektiv. Framtiden reviderar som vi vet historien och den Branting som stiger fram ur Olle Svennings skildring är definitivt inte densamma som tid efter annan också har karakteriserats som de ljumma kompromissernas klassiska socialdemokratiska förrädare.

När jag var ung och marxist var det ett axiom i mina kretsar att de personliga aktörerna inte hade någon större betydelse för historiens gång – allt styrdes av starkare krafter. Även Olof Palme uttalade sig i den riktningen. Idag har väl de flesta kommit på andra tankar.

ANNONS

Det har hävdats förut och Olle Svenning hävdar det igen med eftertryck: Hjalmar Branting, hans person och hans politik inflätade i varandra, spelade en avgörande roll när Sverige undgick Rysslands och Finlands öde att av klasskonflikterna vid första världskrigets slut kastas in i ett inbördeskrig.

Från 1917 framåt kämpade Hjalmar Branting, år för år allt mer nedpressad i brygga, mot vänsterradikalismen i sitt parti, som tog intryck av bolsjevismen i Ryssland och spartakismen i Tyskland. Branting vek aldrig en tum från sin övertygelse att demokratin måste erövras på demokratisk väg och omsluta hela folket för att bli lyckosam och funktionsduglig.

Som vi väl vet vann han till sist. När den mobiliserade socialdemokratin i ett avgörande ögonblick 1917 valde lugn och ordning i stället för att fortsätta sina demonstrationer mot den hatade regeringen Hammarskjöld, hade Hjalmar Brantings fysiska mod och auktoritet stor betydelse. Och han visste att använda sin ställning under åren som följde tills den stora grundlagsreformen, som gav allmän och lika rösträtt, var genomförd 1920-21: När det kärvade för Branting bland de egna i partiet hotade han med sin avgång. Det tog alltid skruv. När han tampades med kungen och de konservativa hotade han i nödfall med arbetaroroligheter. Det tog också skruv. Högern hade med hjärtat i halsgropen följt händelserna i Ryssland och den visste att Hjalmar Branting var nyckelpersonen som kunde frälsa den från ondo.

ANNONS

När man i Olle Svennings bok följer Hjalmar Brantings liv och gärning blir man varse vilket ovanligt land Sverige är med sin tidigt etablerade egalitära tradition inflätad i både stormaktsförflutet, monarki och klassamhälle, som dock aldrig antog feodala former som i så många andra europeiska länder. I Sverige har det sunda förnuftet för det mesta haft lätt att göra sig gällande.

Så fick Hjalmar Branting avsevärd hjälp i sin strävan att genomföra demokrati i god laglig ordning av företrädarna för det moderna näringslivet. Även om arbete och kapital i 1920-talets Sverige ännu stod i akut konflikt med varandra, fattade både Branting och familjerna Wallenberg och Broström att de också hade gemensamma intressen.

Hjalmar Brantings gestalt blir i Olle Svennings respektfulla men absolut inte devota framställning ett slags levande kvintessens av den svenska socialdemokratin som fenomen.

Branting är i grunden positivist och naturvetenskapsman men han är också en teoretiskt beläst humanist med distinkta idéer om demokrati, människors lika värde och alla människors rätt att få växa till sina fulla mått som han själv med sin privilegierade bakgrund hade fått göra. Men han förstår sig också på makt och organisation. Han är en slipad politisk taktiker, villig till omvärderingar och kompromisser, dialogförande och pragmatisk.

ANNONS

Jag har svårt att frigöra mig från tanken att överklassbakgrunden hade stor betydelse för Hjalmar Brantings gärning som socialdemokratisk hövding och även som fredsmäklare, mottagare av Nobels fredspris 1921.

Med sin rika utrustning – alla kategorier – var Hjalmar Branting från barnsben fri att förverkliga sina bästa stämningars längtan och han visste för egen del förmodligen inte vad avund och revanschism var. Det är en enorm fördel när man under hårda motsättningar ska kräva de eftersattas rätt och medla mellan ett världskrigs segrare och förlorare.

ÄMNET

Olle Svenning skriver om Hjalmar Branting och hans betydelse för socialdemokratins framgångssaga. Biografin beskriver hur Brantings person och hans politik inflätade i varandra spelade en avgörande roll för att Sverige, till skillnad från Ryssland och Finland, slapp härjas av inbördeskrig efter första världskriget.

SKRIBENTEN

ANNONS

Yrsa Stenius är författare och krönikör. Hon medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om hur Socialdemokraterna bör hantera SD för att undvika att ge partiet martyrrollen.

ANNONS