Det första som slår mig när jag kommer in på Galleri 54 är att man bryter mot en minimalistisk installationsstil som fortfarande dominerar den samtida gallerikonsten. Alltför många objekt tycks samlande utan större omsorg kring hur de funkar tillsammans.
Men detta är innan jag inser vad objekten faktiskt är: små föreställningar presenterade genom en mängd olika mer eller mindre brokiga tittskåp (dioramor). När jag sätter ögat mot tittgluggen spelas ljudspår upp, ljuset i lådan tänds, och mer eller mindre dråpligt deppiga scenarier spelas upp.
I Olle Essviks utställning på Galleri 54, Areplica of a picture, handlar det om att sätta samman de på 1800-talet så populära tittskåpen med nyare digital teknologi. Såtillvida ställer oss denna utställning inför frågan om teknisk utveckling som sådan.
Det sägs ofta att fotografin sätter måleriet i ett nytt ljus eller att digitaliseringen förändrat vår syn på hela vår visuella kultur. Men Essviks hemmasnickrade dioramor som blandar just det analoga tittskåpet med programmerade effekter inger känslan av ett slags kontinuitet mellan en analog värld och en digital.
Attraktionen till dessa tittskåp tror jag ligger i hoppet om att i varje gammalt medium finns det alltid förlorade möjligheter, särskilt i mötet med nyare teknologi. Därför är det nästan aldrig enbart av enbart nostalgiska själ som många konstnärer idag gör bruk av tekniker som till synes tillhör en annan, förlorad värld. På Naturhistoriska museet finns några klassiska dioramor där man kan möta i landskap långt från Göteborg, uppförda så realistiskt som möjligt i all sin prakt.
Att Essviks tittskåp är så dystopiska och medvetet taffligt konstlade gör hela utställningen till en allegori över att mycket av den allra nyaste medieteknologin har något ruinartat över sig.
