Olga Tokarczuk: Löparna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Att på några få rader uttala sig om Olga Tokarczuks senaste roman Löparna är ungefär som att ringa in ett område på 100 gånger 100 meter och försöka projicera hela universum på det.

Olga Tokarczuk är en polsk författare född 1962 bosatt i sydvästra Polen. Hennes stil har kallats magisk, sagolik och raffinerad. Några av alla dessa intetsägande etiketter som recensenter griper efter när verket inte låter sig tämjas.

Om man skulle våga jämföra med någon svensk författare skulle det kanske vara Pauline Wolff.

Boken är uppbyggd av längre eller kortare stycken som varken är kapitel eller noveller, snarare ett slags tablåer försedda med rubriker som Rumlarnas flygplats, Lämnad lägenhet, Mobilitet är verklighet. Till detta fogas ibland kryptiska kartor och ritningar med små gnetiga svarta streck.

ANNONS

Titeln påstås associera till en gammaltroende rysk sekt som ville undfly både världsliga och kyrkliga myndigheter. Dess anhängare måste därför ständigt vara beredda på uppbrott och bli "löpare" för att inte låta sig snärjas.

Tokarczuk applicerar denna oroliga rastlöshet på vår samtid. Vilket förstås gärna låter sig göras. Det är som om hon skildrar själslivets motsvarighet till det som Rem Koolhaas och Paul Virilio sökt uppnå i arkitekturen respektive filosofin. Förändring, hastighet och förflyttning som grundelement. Eller kort och gott: Vi är på G!

Här återfinns till exempel de moderna storflygplatserna, som erbjuder nästintill kompletta samhällen i miniatyr för den obotlige resenären. Dessa artefakter lämnar väl nästan ingen oberörd antingen man hatar eller älskar dem.

Olga Tokarczuk har skrivit en helt underbar bok om människan som nomadiserande på nästan alla områden, inte bara i geografin. Fundera nu lite över vilka förluster och vinster det förmodligen måste medföra!

ANNONS