Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Strängt jobb. Furat Jari är ensam på scen, men lyckas ändå bära hela föreställningen. Bild: Åsa Holtz

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Okomplicerad tvåspråkighet

    Kajsa Bergström Feiff ser Teater Kurage leverera ett barnperspektiv utan krusiduller på såväl arabiska som svenska.

    Teater

    Lova! Sa Smula
    Teater Kurage på Hagateatern
    Ålder: 3-6 år
    Av: Moni Nilsson
    Idé & Koncept: Scenkonsttrion Kurage
    Regi: Rebecca Alverfors och Charlotta Grimfjord Cederblad
    Skådespelare: Furat Jari

    Smulan vill absolut inte gå till doktorn och ta en spruta. Pappa lovar att det inte ska göra ont. Storebror retas. Det är egentligen rätt prosaiskt, alltsammans, i Teater Kurages uppsättning Lova! sa Smulan. Ett barns dag, bara, rakt upp och ner. Smulans dag.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Pjäsens enda rekvisita består av en röd sittpuff som får agera såväl pappas rumpa som gunghäst och ljudeffekterna sköts direkt från en laptop på scenen. En ensam skådespelare. Minimalistiskt till både yta och innehåll.

    Det skulle kunna vara tråkigt. Men Furat Jari, som ensam gör alla roller – Smulan, pappa, storebror, doktor och alla andra små och stora som Smulan möter under sin dag – visar Smulans värld så rättframt och uppriktigt och ”ogullifierat” att det är lätt att andas i.

    Igenkänning

    Hon ger utan krångel barnet samma värde som de vuxna och talar och ser från samma höjd som barnen utan att vare sig bildligt eller bokstavligt böja på knäna. Så uppriktigt faktiskt, att jag tror att barnpublikens glada stimmande till viss del beror på att de betraktar henne som en jämbördig och känner igen sig i det mesta.

    Den vuxna delen av publiken, bestående av en handfull pedagoger och en och annan krumryggad recensent, får i den mån vi glömt vår inre Smula i alla fall lov att se oss själva i Smulans trötta pappa som inte drar sig för att ta till en muta när sådana krävs. ”Wa’at!” säger Smulan strängt till sin pappa som lovar mer än han håller. ”Lova!”

    Tvåspråkig

    Föreställningen är nämligen tvåspråkig. Förvisso inte mer än att den som inte kan ett ord arabiska kan följa med, men kanske nog för att det barn som talar bägge språken för en gångs skull ska få känna sig som den med trumfkort på hand. Tvåspråkigheten hanteras även den lekande lätt. Inga konstigheter. Familjer är flerspråkiga och vänskaper. Dagis, skolor, arbetsplatser. Det är många platser i den verkliga världen där arabiska blandas med svenska utan att någon höjer på ögonbrynen.

    Att låta tvåspråkighetens ta plats på en scen känns helt riktigt, men hade lätt kunnat bli lika präktigt och pedagogiskt som det tyvärr låter i pressutskicket. På Teater Kurages scen blir det bara nåt som är som det är. Smulan pratar både arabiska och svenska med sin pappa. Inget mer med det.

    Pekbok live

    Berättelsen om Smulan känns som ett slags pekbok, fast live. En bra och rolig pekbok, på barnets sida, som står bredvid och tittar åt samma håll, på samma sorts saker. Inte på de saker som den vuxne pekar ut utan på de saker barn vill peka på. Det är det inte alltid en barnlek att klara av.