Ojämn Oscarsrevy – men med oanade djup

ANNONS
|

I fjol fyllde Oscarsteatern i Stockholm 110 år. Vad rör det Göteborg? Inte alls. Men födelsedagskalasets svallvågor är desto mer intressanta.

Sedan i torsdags har jubileumsrevyn härbärgerat sig i nästan lika anrika Lorensbergsteatern här i stan. Fyrtio procent av föreställningen har skrivits om eller bytts ut, men namnet, det har bevarats från den ursprungliga föreställningen; antagligen till någras lätta förvirring.

Bevarats har också den tröttsamma inledningssången, där ensemblen garanterar att föreställningen är politiskt korrekt och ”varje dans är pollenfri”, bara för att direkt behöva avvisa Robert Gustafsson utklädd till arab och en jojkande Kim Sulocki i samedräkt med förklaringen att de numren har strukits.

ANNONS

Andemeningen är förstås den gamla glosan att man inte får skämta om något längre. Män som Peter Dalle och Robert Gustafsson brukar rabbla den med jämna mellanrum, utan att märka hur deras röster bara är pip iden massiva manskör på bland annat Facebook och Twitter som gjort samma trötta (och felaktiga) spaning. Ånej, tänker jag. Två och en halv timme av detta?

Quelle surprise

Oscarsrevyn överraskar dock med att ha oväntat många bottnar, och genom att vid ett antal tillfällen vara genuint rolig. Bland de glättigare sketcherna lyser särskilt Rachel Mohlins kärleksfulla GW Persson-imitation, samt Anders Janssons omtolkning av sången Det gåtfulla folket. Att berätta om texten är att förstöra överraskningen, men mina anteckningar från det numret är i alla fall helt oläsliga; så hårt drabbade magskrattet.

Om bara allt kunde vara lika bra. Majoriteten av materialet tycks skrivet på ren fars-rutin, med skämten hämtade från en toalettbok av ojämn kvalitet. Norrlänningar är långsamma, smålänningar snåla, Kim Sulocki kort (”– Robert, varför får jag inte vara med i dina filmer? – Jag gör inte kortfilm.”). Så maler det på, tills ridån gått ner och minnena av guldkornen har drunknat.

Oanade djup

Vad som i stället lever kvar är de nämnda bottnarna; episoderna som inte bara syftar till det omedelbara gapflabbet.

ANNONS

Robert Gustafsson lyckas till exempel äntligen nå sina eftertraktade gråskalor i porträttet av en 120 år gammal butler. Länge är det osäkert vart han ska ta vägen med rollen, och när den gamle så börjar sjunga på en visa om Förintelsen till tonerna av Det var dans bort i vägen-melodin, blir det nog kallt längs ryggraden på fler än mig. Men det landar otroligt nog i någonting tankeväckande, skört och vackert – och skrattet som fastnade i halsgropen lossnar för att hiva sig ut på nytt.

Men som sagt: Varför kan inte allt vara bra? Jag vill att allting ska vara bra. Gör allting bra nästa gång!

ANNONS