När Episode III: enjoy poverty! visades på Göteborgs konsthall i januari gavs en brännande insikt. Renzo Martens film blottlade hur den västerländska etikens samvete idag hämtar näring ur en aldrig sinande, hårt reglerad bildström av humanitära offer. Men den visade samtidigt att konsten var medskyldig. Vi såg de eboladrabbade, led med dem och lärde oss något om de omständigheter som upprätthöll katastrofen. Och, vips, så hade lidandet blivit meningsfullt. Åtminsone för oss inom galleriets trygga väggar. Det goda samvetet kräver sina offer.
Nu tematiserar man återigen begreppsparet offer och martyrer i en grupputställning med elva konstnärer och ett brett utbud tekniker och anslag. Men den insikt Martens gav vid handen tycks vara delvis bortglömd. Några exempel:
I Ruti Selas och Maayan Amirs film Beyond guilt II bjuds israeliska män, de flesta soldater, in till ett hotellrum med antydningar om sex. Väl där avväpnar Sela och Amir männen i både sexuell och militär bemärkelse genom att inför kameran – denna ”sublimerade pistol” för att tala med Susan Sontag – avfyra en tirad av frågor som snart får soldatidentiteten att krackelera. Juan Manuel Ecchavarías konstpedagogiska projekt The war we have not seen återger i naivistisk stil och klara kulörer stridigheterna mellan militär, paramilitär och gerilla i Colombia. Artur Zmijewskis dokumentaristiska iscensättning Them samlar polska nationalister, katoliker, ortodoxa och socialister i ett rum för att på var sina ark låta dem gestalta symboler och paroller. Därefter får de respektive grupperna bearbeta, korrigera eller förstöra varandras verk – något som naturligtvis slutar i ett slags mikroapokalyps.
Det är stundtals intensiva, förtätade bilder av hur samtidens konfliktlinjer och maktförhållanden upprätthålls eller omförhandlas. Men just detta är något av problemet. Den kritiska konsten blir närmast ett slags kommenterande utsmyckning som vilar på en grund av offer och lidanden. Någonting skaver mellan konstnärlig avsikt och estetisk insikt. Den på säkert avstånd förvärvade kunskapen blir liksom lite snaskig.
Nu finns det lyckligtvis verk som vet att införliva och komplettera triaden lidande-kritik-representation. Magnus Thielfelders installation Silence – ett skrivbord med två blyerspennor vars stift, när de betraktas genom förstoringsglas, ser ut att överlappa och uppgå i varandra – kan ju ses som en stilla påminnelse om att orden tar ut varandra och tappar omständigheterna ur sikte. Men även som en appell för tystnaden som nödvändigt element.
Och det blir den i Rabih Mroués starka videoinstallation I, the undersigned. I en lägre videoskärm blickar Mroués stumma ansikte ut mot betraktaren samtidigt som kameran stundtals tappar skärpa. I en övre videoskärm mässar en avbön för de handlingar Mroué begick under det libanesiska inbördeskriget, men också för det konstnärliga arbetets ändlösa repetition av ”ord, ord ord”. Och jämte, inskrivet på väggen, en kungörelse om att verket inte ska förstås som reaktion eller handling. Vi ställs inför en paradoxalt bibehållen tystnad och framhållen skuld. Ett kroppsligt insisterande på att vi, när vi varken hör offret eller förövaren, kanske inte främst måste tala om dem, utan lyssna ännu noggrannare efter dem.
