Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/11

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nu vaknar den nya sommarscenen på Kronhuset

    En ny sommarteater föds i dagarna inne i Kronhuset när Mikael Reuterbergs lite galna infall blir verklighet. Nu väntar en månad med tre premiärer, gästspel, nyskriven barnföreställning och klassiskt lustspel med kraftig doft av Molière.

    Den tunga svarta dörren står bara alldeles lite på glänt och ljuset letar sig in i glipan. Häromdagen stod en tysktalande guide utanför på den bulliga kullerstenen, (som för övrigt är svår att forcera i högklackat), och berättade: "dieses Gebäude ist das älteste profane in Göteborg". Gruppen vänder sig mot Kronhuset, det äldsta profana huset i Göteborg, bara några medeltida kyrkor är äldre. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Föga anade turisterna som kommit med båten samma morgon att dörrarna snart öppnas på vid gavel och att det innanför de tjocka väggarna utspelar sig något av ett drömprojekt. Ett risktagande säger säkert någon, men också ett enträget arbete som i vissa fall pågår nästan dygnet runt. Här byggs en ny sommarteater upp av ett gäng som satsat tid, lust, pengar, kunnande och entusiasm.

    Här bland penslar och tumstockar står till exempel Ulrika Wolff, scenograf med år av erfarenhet från scener, utställningar, konstprojekt. Hon har skapat en grafisk profil för teatern, designat hur scenhuset ska se ut, hur alla rollfigurerna ska klä sig, sedan målat scenen med alla dess detaljer från kartusch till låtsasträd. Det är också sopranen Carolina Sandgren, fast anställd på Göteborgsoperan sedan starten, som gärna hoppar på lite galna projekt bara det känns rätt. Hon har stått på scen i Flunsåsparken och gjort Opera on Ice med St Petersburgs radio- och tv-orkester, vid sidan av sina många roller i mer klassiska sammanhang. Och där finns Annika Elgeskog, kommunikatör, som först träffade Mikael Reuterberg när han inte fick någon sittplats på en konferens för länge sedan på Kanarieöarna. Hon erbjöd honom halva sin stol eftersom båda är ganska små.
    Mikael Reuterberg är spindeln i nätet, teaterdirektören lite skämtsamt, och just den här dagen står han och måttar med handen en bit framför magen. Samtidigt lyfter hans pappa Lars tillsammans med kusinen Göran och de andra snickarna scenbygget på plats och hammarslagen ekar hårt i tegelväggarna.

    - Det känns som att man är gravid! Jag har tänkt på den här idén i tre år och nu är den en realitet. Det ligger så mycket bakom, så mycket planering och precis som en graviditet växer det fram nu, steg för steg.

    Här måste bandet backas. Mikael Reuterberg, med håret i hästsvans, ett stort leende och ganska ofta gestikulerande, säger att hans projekt alltid varit som att flytta berg, att hans spetskompetens är att vara entreprenör. Nu är han projektledare, regissör, administratör och skådespelare i detta nya teaterprojekt och önskar ibland han kunde dela sig i tre delar eller att dygnet hade fler timmar. Han kommer "från den här stan", resan har gått från Hisingen och Vidkärrs barnhem, till Orust, till innerstan, vidare till teaterliv i Stockholm där han bland annat jobbade på Dramaten och startade utomhusteatern Lasse i Parken – och sedan tog han en lång paus från Sverige i Barcelona. Där drev han först bar och sedan ett retreatcenter med fokus på hälsa, som han drog igång efter en "nära-döden-upplevelse" då han vid 39 års ålder drabbades av muskelsjukdomen myastena gravis och genomgick en stor operation där lymfkörteln plockades bort. Retreatcentret växte till ett bed & breakfast med yoga, matlagning, kurser. I dag har han sålt baren och är delägare i retreatet och flyttat hem till Göteborg igen. För att han längtade hem.
    - Jag ville tillbaka till mina rötter. Jag fyller snart 50 och den där känslan blev bara starkare och starkare.

    Slumpen ledde honom till Kronhuset. En varm sommardag för tre år sedan besökte han sin hemstad. Han hade varit på Liseberg, gick längs paradgatan, minns det som att det var varmt och skönt och mycket folk. Han tyckte om det. Den här stan var så välkomnande, en känsla han ibland saknat i Stockholm under åren där. Dessutom hade det hänt mycket, Göteborg hade fått ett annat liv, här fanns ett kreativt myller. Han sneddade över Gustav Adolfs torg, fick ett plöstligt infall.
    - Jag tänkte: "Där går jag in", och så kom jag fram till Kronhusbodarna. Det var helt dött. Stängt. Dagen efter gick jag dit och tog en fika, gick in i Kronhuset. En blåsorkester repeterade och musiken läckte ut genom en dörr och jag tänkte att herregud här måste man ju göra något! Här ska det inte vara så tomt och öde.

    Hela gårdsmiljön vid Kronhuset och Kronhusbodarna är pittoresk så att det förslår, kullersten och låga träbyggnader bildar en oas mitt bland grå, räta linjer i kvarteren strax bortom i Västra Nordstan. Vad Mikael Reuterberg stötte på var en syn inte främmande även för en besökare vem som helst, det vill säga här finns ett café, en charmig godisaffär, en silversmed, en glashytta och lite till. Göteborg Wind Orchestra har sin hemmascen i Kronhuset, det används också till kommunfullmäktigemöten och hyrs ut, på jul är det julmarknad. Men ändå, platsen sjuder inte precis av liv.

    Annat var det i maj 1642 då borgmästarsonen och generalkvartersmästaren Olof Hansson Örnehufvud (tidigare Swart) från Lödöse fick ordern att påbörja byggnaden, så snart det beställda teglet från Holland hade kommit. Örnehufvuds bygge pågick dock bara ett år, man hade hunnit bygga en våning när pengarna sinade (historien om honom rymmer dock en lång rad mer lyckade uppdrag, bland annat var han skicklig på att rita kartor, men det är en annan historia). 1648 återupptogs byggandet, nu med svenskt tegel och med en ny generalkvartermästare. Huset stod klart 1654 och huvuduppgiften var att lagra krigsmateriel, med fem våningar fanns det plats för mycket, allt från kanoner, gevär, till kläder för både soldater och sjukvårdare. 

    En dramatisk dag i Kronhusets historia var den 4 januari 1660 när riksdagen sammankallades just där, och självaste Karl X Gustav klev in i huset som för dagen hade prytts med stolar i svart tyg. Kungen hade varit i Göteborg sedan julaftonen med sin familj, samma julhelg sägs han för övrigt träffat sin fyraåriga son för första gången. Kungen hade inte direkt hälsan, tvärtom beskrevs han ha lidit av "hvarjehanda ohälsa". Kort därefter avled han och för arvprinsen, sedermera Karl XI, tog den våren en vändning ingen fyraåring kan önska. 

    Husets historia, ja hela huset i sig, är en del av fascinationen för Mikael Reuterberg. Flera gånger när vi ses påpekar han att konstruktionen är mycket speciell, den stora salen i nedersta våningen saknar bärande pelare. En annan dag träffas vi på Rosencaféet och kanske är det alla knoppande rosenbuskar runt om som inspirerar honom, eller så är det bara väldigt likt honom att utbrista:
    - Jag vill väcka huset ur sin Törnrosasömn! 
    Och så berättar han vidare:
    - När jag går förbi huset så stryker jag med fingrarna längs med det. Jag känner att huset vill ha lite kärlek och närvaro. Nu ska vi skapa en ny oas för Göteborgarna och vi har höga ambitioner. Med Göteborgs äldsta byggnad så krävs det.

    Några dagar tidigare träffades alla inblandade i sommarens föreställningar för första gången, för kollationering och för att titta på modeller av det kommande teaterhuset. Skådespelare, musiker, publikansvariga, scenograf, manusförfattare, webbansvariga, alla, ja till och med Carolina Sandgrens dotters hund var med. Det blev en bra kväll, alla fick presentera sig och läsa texten tillsammans.
    - Äntligen, kände jag. Jag hade längtat till den dagen, vi har jobbat stenhårt så länge med bara administration och det har varit en del bromsklossar på vägen, också, säger Mikael Reuterberg och berättar om ett och annat stelt möte i kommunala korridorer.

    För hur drar man då igång en sommarteater? Man måste förstås vara envis, ha erfarenheten och goda kontakter, inte ge upp, se möjligheter och vara en god förhandlare och kunna inleda samarbeten. Dessutom satsar man sitt eget kapital, i all fall gör Mikael Reuterberg det. Kronhusteaterprojektet stöds också av Näringslivsgruppen och Göteborg & Co. Och så har hans gamla kontaktnät varit viktigt.

    Från tiden med Lasse i Parken kommer både Ulrika Wolff och manusförfattaren Daniel Epstein, som skrivit den helt nya barnföreställningen För ung för att va' kung?, ett gycklarspel för alla från 4-5 år och uppåt och som handlar om, ja just det –- den stackars arvprinsen – men här i ett lustfyllt äventyr om viljan att vara barn och att gå sin egen väg. Gycklarspelet regisseras av Thérèse Andersson Lewis, som bland annat gjort Eliza i My Fair Lady på Göteborgsoperan och som sågs i SVT-serien Vårdgården i våras. Hon känner också Mikael Reuterberg sedan Lasse i Parken och det var hon som tipsade honom om att ställa frågan till Carolina Sandgren.
    - Mikael ringde mig för 1 1/2 år sedan och frågade om jag ville vara med på det här och jag kände med en gång att "Gud vad kul!, kul att det är Micke för då vet jag att det blir av". Han är en eldsjäl och en förebild och jag vet att han löser det. Han är en entreprenör och knyter alltid ihop säcken, säger Thérèse Andersson Lewis.
    Hon är också skådespelare och biträdande regissör i sommarens sista – och största – premiär. Fritt efter Molières Tartuffe satsar det nya teatersällskapet på föreställningen Sol-och-våraren.


    Fyra långa trappor upp, på våningen som tidigare hyste sjukvårdspersedlar, pågår ett repetitionsarbete i motljus. Det är en smått magisk lokal med sin storlek, långa plankor och robusta snedställa takbjälkar. Ett litet fönster är öppet på ena gaveln, utanför mullrar ett inte förlöst åskväder. Det stora utrymmet är helt tomt, bortsett från det lilla sällskapet som repeterar. 
    Här rullas intrigen i Sol-och-våraren upp. Skådespelarna har fortfarande manus i händerna, vi möter familjen där pappan plötsligt inte längre är sig lik; "Vår pappa dyrkar en hycklare, en människa som han kallar bror". In kommer pappa Göran, spelad av Lars Magnus Larsson, med mångårig erfarenhet från teaterscener i Göteborg, mest av allt på Folkteatern, där han jobbade i 30 år innan han för två år sedan valde frilanslivet. "Det är ska föreställa ett krucifix", viskar han till mig och visar ett paket tuschpennor, innan han ger sig in i repetitionerna.
    - "Tjingeling mitt lilla körsbär!" utropar han och ger sin hustru Ellen, som spelas av Carolina en smackande kyss, men släpper henne sedan abrupt för att ta reda på vad som är nytt sedan sist och framförallt – var är hans goda nya vän, hans Broder?

    Ellen masserar makens axlar, försöker få hans uppmärksamhet och misslyckas, blir ilsknare och ilsknare över att han bara ältar sin nye vän. I andra aktens inledning har Ellen fått mer än nog och Carolina Sandgren fyller det gamla lagerhuset med hela sin stämma, själv har jag aldrig suttit närmare en sopran.
    - Min rollfigur är en överklassbrud, ingen blyg madame precis. Hon är förälskad i sin man och blir förstås svartsjuk när den här Brodern kommer in i familjen. Hennes svärmor bor också i huset, det gillar hon inte heller, säger Carolina Sandgren en stund senare i en paus. 

    I höst drar repetitionerna av Elektra igång med operachefen Stephen Langridge, där gör hon Chrysotemis, men nu är det full fokus på tiljorna i Kronhuset.
    - Detta är fruktansvärt roligt, att försöka hitta en annan publik än den på operan, få lov att spela teater. Men det är med skräckblandad förtjusning jag gör det. Jag tänkte give it a try, jag högg på detta, det är så duktiga musiker med, skådisar och ungdomarna är så fantastiskt duktiga. Tillsammans blir detta en rolig mix, något man drömt om att göra. Jag tycker också att det är viktigt att vi öppnar upp huset. Många vet inte vad Kronhuset är.

    Vi kliver ner till bottenvåningen igen. Scenbygget växer fram. Mikael Reuterberg drar händerna genom håret och något som både ser ut som lättnad och lycka anas i ögonvrån. Nästa vecka invigs Göteborgs nya teater, Kronhusteatern. Dagen därpå drar det första gästspelet in. Ridån är snart färdigsydd, det vet han för det är mamma som syr hemma i gillestugan. Förhoppningen är att ridån ska jobba länge, just nu har han ett treårskontrakt, men Mikael Reuterberg vill gärna att verksamheten blir permanent.
    Vad är det egentligen som driver dig?
    - Det är att vara den som driver en idé i mål, att leverera något jag kan stå för. Ibland har jag tänkt att fan, jag borde satsa på en annan bransch, men för mig handlar det om att hjärtat måste vara med. Jag har haft en dröm om detta. Jag tycker om att vara behövd, att förändra, beröra, förföra med hjärtat. Att få folk att må bra, då mår jag bra. Ibland under den här tiden har jag vaknat och tänkt, Mikael vad håller du på med? Men jag går på min drivkraft. Det här huset vill öppnas. Jag vill fylla det med glädje och kärlek.