Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/9
ANNONS ▼

Nu står Beyoncé stark

I kväll går hon på scenen i Köpenhamn, på tisdag sjunger hon i Stockholm. Med senaste, hyllade albumet i ryggen nästan osar hon av självförtroende. Annat var det i begynnelsen. Tobias Holmgren tecknar bilden av Beyoncé Knowles, från de första nervösa stegen på scen.

Den lilla flickan i kråsad klänning och matchande ankelband kan inte andas. I aulan på St Mary’s grundskola i Fredericksburg, Texas, har uppåt hundratalet släktingar och vänner till de uppträdande barnen i skolshowen samlats. Hon är sju år gammal, isolerad och inåtvänd; somliga skulle säga sjukligt blyg. Föräldrarna Mathew och Tina har anställt en privatlärare på heltid för att locka dottern ur sitt skal. 

Läraren heter Darlette Johnson, och nu står hon intill henne bakom draperiet, ser uppfordrande på sin skyddsling. Publiken klappar i händerna. De har gjort det länge nu. Lite för länge.
– Kom igen baby, säger hon. Gå bara ut dit.
Flickan tvekar.
Hon tar ett steg. Ett steg till.
Så andas hon långsamt in … och …
Någonting tar över. 
Det är så hon säger om upplevelsen efteråt. 

– Det var som smält guld, skriver senare operatenoren David Lee Brewer, Beyoncés första sångpedagog. Det här är mer än bara sång, minns jag att jag tänkte. Det här, det är ande. 
Mathew Knowles höll med. Faktiskt höll han med så kraftigt att han efter showen anmälde dottern till över 30 talangjakter; hon vann dem alla, åtminstone enligt familjelegenden. Ytterligare någon tid senare begärde han avsked från sitt jobb och sålde två av familjens tre bilar samt deras hus för att helt kunna fokusera på dotterns karriär. 
Girls Tyme, en sånggrupp på sju supertalanger som Beyoncé och hennes kusin Kelly Rowland ingick i, blev nästa steg. Medlemmen LaTavia Roberson (som fick sparken långt senare när gruppen blivit kvartetten Destiny’s Child och signats till Columbia) har efteråt berättat om Mathews stränga ledarskap. Socialliv existerade inte under deras ungdomsår, istället bestod dygnet av repetition, repetition, repetition. Varje dag före skolan fick flickorna, som redan vid tolv års ålder gick på strikt diet, ge sig ut på tuffa träningspass under vilka de uppmanades sjunga sina sånger medan de joggade – detta för att de i skarpt läge inte skulle flämta till under den ansträngande koreografin.

Att Mathew Knowles arbete gav resultat går inte att förneka. Destiny’s Child kom att bli en av det sena 90-talets mest framgångsrika grupper, med bästsäljande singlar som No no no part 2 och Say my name. Och Beyoncé, med tiden lika perfektionistisk och otålig som sin far, kunde knappast ha fått en bättre språngbräda för sin karriär. 
På salongen Headliners som Tina Knowles ägde var frisörsstolarna rena biktbåsen och Beyoncé kunde, med barnets passion, ägna timmar åt att tjuvlyssna. Samtalen handlade alltid om män; supande och spelande män, män med temperament, män med älskarinnor.

– Kvinnor hos frisören är mycket öppenhjärtiga, säger hon som vuxen i en intervju med Elle. De tittar i modetidningar och lyssnar på Anita Baker och pratar om sina otrogna karlar. Det är saftiga berättelser.

Att detta saftiga borde göras om till goda sångtexter visste hon instinktivt, och redan som 9-åring började hon därför att skriva. Kvinnors självständighet och styrka, i synnerhet svarta kvinnors, blev ett av de centrala inslagen i hennes lyrik, och är det än i dag.
Unga flickor, svarta som vita, skriver nu ner Beyoncés texter i sina dagböcker, nynnar ”Who run the world? Girls!", och läser med pekfingret som stöd de intervjuer där idolen kallar sig själv för modern feminist. 

Kanske råkar de också läsa hur hennes rätt till ordet ständigt ifrågasätts.
Kanske råkar de också läsa journalisten Hadley Freemans artikel i The Guardian 2013, där hon ryter till mot att Beyoncé ställt upp på en serie lättklädda bilder i GQ. ”Att bli fotad i sina underkläder hjälper inte feminismen” skriver Freeman, och får medhåll av de kritiker som bland annat har invändningar mot artistens sensuella dansnummer. 

Detta kan ses i ljuset av vad Dagen Industris Jan Gradvall i sin recension av Beyoncés senaste album Lemonade kallar ”kulturell karantän”. Karantänen, förklarar Gradvall, innebär att kommersiellt inriktade artister, i synnerhet kvinnor som anspelar på sex och glamour, mycket sällan vinner kritikernas gillanden förrän flera decennier i branschen. 

Amerikanska debattörer anser att man i Beyoncés fall bör räkna med ytterligare en aspekt: hennes hudfärg. När Beyoncé anspelar på sexualitet får hon alltid kritik, menas det, och det av samma människor som höjer vita  kulturpersonligheter som Lady Gaga, Madonna och Lena Dunham till skyarna. Att till exempel just den arga Hadley Freeman tidigare hyllat Madonna för sin våghalsiga lättklädhet var Beyoncés försvarare inte sena med att påpeka.

Karantänen bland musikkritiker och kulturskribenter tycks i alla fall ha mildrats något i och med släppet av skivan Lemonade. Albumet har blivit unisont hyllat i amerikansk och utländsk press, och på hemmaplan i USA har det med sitt hanterande av frågor som svart femininitet och systerskap, orsakat en intensiv kulturdebatt där Beyoncés belackare faktiskt är i minoritet – en resa som bara tog 19 år, sex soloalbum, åtta filmroller, 20 grammyvinster och cirka tre miljoner åsiktspositioneringar.


Och den blyga tjejen? Hon som ända upp till 29 års ålder var tvungen att låtsas vara någon annan på scenen för att våga uppträda, en orädd kvinna, ett alterego som hon döpte till Sasha Fierce (kanske var det Sasha som tog över den dagen), sjunger numera sina historier med sådan pondus att världen inte har något val.
Den måste ta henne på allvar.
 

Beyoncé

  • Beyoncé Knowles, född 4 september 1981 i Houston, Texas, blev känd för omvärlden som huvudsångerska i r'n'b-gruppen Destiny's Child. När genombrottet kom 1998 var hon 16 år.
  • Debutalbumet under eget namn, Dangerously in love (2003), fortsatte längs samma stig som gruppen trampat upp, med topplistevänliga r'n'b-låtar som Crazy in Love och Baby boy. Det skulle dröja till skiva tre i ordningen, I am ... Sasha Fierce (2008) innan sångerskan började experimentera med att blanda in element från andra genrer, då 70-talsinspirerad rock. 
  • Utvecklingen har fortsatt i den riktningen, och numera vet ingen hur ett nytt Beyoncé-album kommer att låta. På Lemonade finns till exempel inslag av soul, gospel, country, indierock och dubstep
Mest läst