Norman Manea | Huliganernas återkomst

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När Kafka fick frågan: ”Vad har du gemensamt med judarna?” svarade han: ”Jag har knappt något gemensamt med mig själv”. Den rumänske författaren Norman Maneas världsberömda Huliganernas återkomst visar på hur svårt det är att känna tillhörighet med ett folkslag, även om detta folk är ”ens eget” och den gemensamma tragedin ett faktum.

Manea är bara fem år när han ser delar av sin familj försvinna i utrotningsmaskinen. När den kommunistiska regimen kommer är det bara ett helvete som byts ut mot ett annat. I exil upptäcker han att friheten är lika traumatiserande som ofriheten. När han återvänder till Rumänien strax efter kommunismens fall, inser han att ytterligare ett nytt helvete har tagit vid. Ja, det gäller att ha ett soligt sinne när man läser Norman Maneas episka uppgörelse med vår tids största orättvisor, för här kryllar det av smärtsamma passager, av oåterkalleliga, vackra stunder och labyrintiska samvetskval.

ANNONS

Maneas förtjänst är att han visar hur ondskan ständigt byter skepnad. Vi har en viss tendens att rama in den, ge den ett begynnande och avslutande årtal, som 1939–1945, för att lättare stå ut med den. Men Manea berättar ”att” saker och ting sker, ”att” den rumänska judehanteringen var ännu grymmare än den tyska, ”att ”det kommunistiska marionettspelet tvingade folk in i ett dubbelspel, ”att” systemet gjorde allt för att ”befria dem från hoppets bördor”. Men aldrig ”hur” detta sker.

Vi får aldrig riktigt lov att kliva in i denna tid, se och uppleva med våra egna ögon, bekanta oss med någon. Manea pendlar mellan olika tider fram och tillbaka, fram och tillbaka. Huliganernas återkomst har lovprisats av såväl Günter Grass, Antonio Tabucchi och Orhan Pamuk, och jag kan absolut se varför: det är en mästerlig stil och en för många okänd historia. Men jag kan inte låta bli att sakna en tydlig dramaturgi samt lite humor och självdistans.

ANNONS