Björk, Jóga, musikvideo (1997). Regissör: Michel Gondry.
Björk, Jóga, musikvideo (1997). Regissör: Michel Gondry.

Nordiska Akvarellmuseet | Urkraft: Island i färg och vatten

ANNONS
|

Sedan flera decennier har bilden av Island som vitalt konstcenter spridits över världen, något som ter sig särskilt imponerande med tanke på landets ringa befolkningsmängd. Därutöver har band och musiker som Sigur Rós och Björk tillfört en konstnärlig ton till en i övrigt ganska slätstruken och internationell populärmusik.

I Björks musikvideo Jóga sveper kameran hypnotiskt över en karg isländsk vy. Passager av vatten, snö och sten tränger upp bredvid hennes ljusa, personliga röst. Bergsgrund splittras av jordbävningar och rödglödgad lava i takt med den elektroniska musiken, för att i nästa stund fogas samman på nytt. Videon avslutas med att sångerskan – i detta fall animerad – fläker upp ett hål i sitt bröst. Blicken irrar in i hennes kropp som istället för inälvor rymmer ytterligare en bit isländskt landskap.

ANNONS

Björks video inleder Nordiska akvarellmuseets sommarutställning Urkraft: Island i färg och vatten där verk av fjorton isländska konstnärer visas, såväl sekelgamla som samtida. Utställningen cirkulerar kring den inhemska naturen och den energi och magi som denna sägs bära. I katalogen beskriver museichefen Bera Nordal inlevelsefullt den isländska befolkningens nära samliv med ett kärvt klimat, en relation som ska ha hjälpt i striden mot nationella trauman, såsom den ekonomiska kris som skakade landet 2008.

Vid sidan om Björk är troligen Ólafur Elíasson ett av landets mest välkända konstnamn med en lång rad suggestiva installationer bakom sig. Här presenteras emellertid en serie svartvita fotografier av jöklar från 2004 i en rutformation. Landskapet återges i fågelperspektiv och de slingrande vattendragen tecknar svarta ormlika band i den vita isen och snön. Mönsterbildningarna börjar efter en stunds betraktelse se ut som fina blodådror på en blek arm. Ett kretslopp där komponenterna är totalt avhängiga varandra. Det är smärtsamt vackert, och känslan förstärks när reflektionerna kring den globala glaciärsmältningen börjar tränga in.

Bruset från Rúrís Water Vocal-Endangered-III hörs långväga. I museets innersta rum har en videoinstallation med interaktivt ljud placerats. På textilskärmar i flera transparenta lager väller projektioner av vatten, ljudet är nästintill öronbedövande. Infallet att flyta med i virvlarna och låta strömmen ta över infinner sig samtidigt som installationen erinrar om förödelsen som så ofta följer i människans spår. På Island hotas vattenfallens fortlevnad av dammbyggen och en stor del av de utvunna energiresurserna utnyttjas av multinationella aluminiumföretag. I skuggan av detta framstår Rúrís verk som en sorts andaktsfull minneslund för försvunna eller utrotningshotade vattenfall. Eller ett ruggigt framtidsscenario av en drunknad värld.

ANNONS

Utställningen rymmer flera olika former av naturromantik. Till det mer klassiska slaget hör Ásgrímur Jónssons långsträckta akvarellmålningar av gnistrande panoramor från början av 1900-talet. De är sköna att titta på men jag lyckas inte utvinna mycket mer än så.

En betydligt intressantare vinkel återfinns i Jóhannes S Kjarvals ömsinta tuschporträtt. Blomansikte från 1940 är fenomenal – en mans profil fylls av prunkande växtlighet och blomster, en flower power-manifestation långt före det blev ett vedertaget begrepp. I en liknande stil – i hybridformer mellan människa och djur – arbetar den nutida konstnären Helgi Þorgils Friðjónsson. I hans akvareller sprider sig det surrealistiska anslaget i en ypperligt vriden form.

Långt bort från de sublima naturskildringarna befinner sig Errós popkonst. Hans opakt målade bilder tar satiriska turer i serietidningsestetik. Här ersätts landskapen med kaxig superhjältedynamit. Avviker gör även Sólveig Aðalsteinsdóttirs vackra Avdunstade vattenfärger i glas från 2000, där regnbågsnyanser har konserverats i syltburkar av genomskinligt glas.

Efter att ha sett utställningen i sin helhet förstärks häpnaden inför Islands rikhaltiga konstliv. Och nästan överallt tränger sig naturen på och vill ut. Den nationalromantiska åskådningen som uttrycks i utställningstiteln och i katalogen där landets människor och miljö beskrivs som en urkraft är däremot mindre lyckad. Detta känns vanskligt och ibland tar inramningen formen av en glorifierad och förenklad resebroschyr. Huruvida den isländska konsten verkligen bär på en sådan typ av urkraft tål att diskuteras, desto mindre tvivel känner jag inför kvaliteten i dessa utställda verk.

ANNONS

.

Ämnet

Nordiska akvarellmuseet tar grepp om den isländska konsten i sin sommarutställning Urkraft: Island i färg och vatten. Sara Arvidsson ser en utställning där naturen nästan överallt tränger sig på och vill ut.

Skribenten

Sara Arvidsson är konstvetare och konstkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Hannaleena Heiska på Göteborgs konstmuseum.

ANNONS