I ena änden amerikanen Joe Grillos täta, grälla, urbana teckenvärldar, där informationen imploderar till oläslighet och tecknen i sin mångfald neutraliserar varandra i ett slags euforisk mardröm.
I den andra Gunnel Wåhlstrands monokroma, stilla, högborgerliga värld. Hyperrealistiska tuschmålningar som med familjealbumets gamla fotografier som förlaga väger frånvaro mot närvaro, liv mot död.
Sammanställningen är fräck. Humor, ironi, eller kanske bara en väl utvecklad känsla för kontraster? I Akvarellmuseets mittparti visas dessutom Tweaks, en utställning där fem inbjudna konstnärer varierar och vidareutvecklar teman ur verk ur museisamlingen.
Det blir ett intressant ackord. Säga vad man vill om Grillo och Wåhlstrand, deras utställningar sänder måhända på extrema och extremt olika våglängder, men för ett hyfsat mottagligt sinne är de omöjliga att missa och inte pejla in (även om Grillo snabbt leder till övermättnad). Tweaks blir den mest komplexa delen. Vare sig det handlar om Elisabeth Billanders konceptuella keramik eller Jesper Nordas visualiseringar av ljud och ljudsättningar av bild.
Den stora ”camera obscura” som Hendrik Zeitler konstruerat i Tweaks ansluter i min upplevelse indirekt till Gunnel Wåhlstrands utställning. Ett litet cirkelrunt hål projicerar i ett mörkt rum landskapet utanför som uppochnervänd bild på väggen. Det här är fotots ursprung, det ljusfenomen som var väl känt i många sekler innan fotografins pionjärer kemiskt lyckades binda och bevara det i tiden. Vi står i en stor hålkamera, inför en projektion som är så ljussvag att det krävs lång tid innan den alls går att urskilja. Moln, klippor, vatten, en brygga.
Den tid det tar för Gunnel Wåhlstrand att måla en bild är en helt annan än exponeringstiden för ett fotografi. Här finns något av en paradox och en gåta, också något platt tautologiskt: varför fotografiskt exakt måla av ett fotografi? Men nej, bilderna skulle inte kunna vara gamla svartvita fotografier som scannats in och skrivits ut i storformat på akvarellpapper, även om det kan vara svårt att särskilja det måleriska elementet från det fotografiska. Fascinationen kommer slutligen att gälla tiden, i mångdubbla lager. Motivens tid, femtiotal, sextiotal? Den tid Wåhlstrand ägnar åt att överflytta motiven till – eller kanske snarare återföda i – ett annat medium. Den tid och möda hon lägger ner på något som närmast skulle kunna beskrivas som en kontemplativ spökjakt.
Bara sex nya målningar visas (i ett par av dem introduceras faktiskt färgen, men så diskret att det närmast känns som en försiktig kolorering). Men kan Wåhlstrand dröja kvar i månader i en bild behöver ju inte publiken masskonsumera dem.
Katalogen bjuder på fler, kompletterad som den är med den retrospektiva utställning som Uppsala konstmuseum kommer att visa under sommaren. Mängden är inte helt oviktig ändå, eftersom den gör det biografiska material Wåhlstrand arbetar med tydligare, den privata mytologi som hon målning för målning upprättar. Farfaderns fotografier av den prydliga och till synes lyckliga familjen. Gunnel Wåhlstrands pappa, som begick självmord i trettioårsåldern och som för henne bara existerar just så här, i dessa bilder. Som barn, som tonåring, som ung vuxen. Som ett slags fantomminnen.
”Det jag målar vet något som jag inte vet”, som hon nyligen sade i en intervju.
Sammanhanget gör tuschmålningarna ömtåliga, eftersom de kräver berättelsen för att få sitt fullständiga djup. Men redan innan dess fascinerar de tillräckligt mycket för att betraktaren ska hitta fram till berättelsen. Ytterligare ett ömtåligt moment infinner sig när Wåhlstrand sakta förskjuter sitt fokus, från pappan till mamman, mostrarna, morfadern. Sammanhanget växer. Kanske kommer det rentav en gång att lämna fotografierna bakom sig?
Gunnel Wåhlstrands utställning på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn – där samlingsutställningen Tweaks och verk av Joe Grillo också visas.
Mikael Olofsson är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Konstmuseets Helene Schjerfbeck-utställning.
