Barnet i skolbänken. I en installation med stora akvareller som den danske konstnären Peter Land producerat för Akvarellmuseet är det motivet för precisa perspektivritningar. Blir bänken och rummet rätt blir också barnet rätt. Eller kanske tvärtom. De misslyckade och överkluddade barnen är undanställda i ett inre, dunkelt rum som man kan se in i men inte får beträda. Ursprungligen ville han rekonstruera minnet av sin gamla klass i folkskolan, men barnen ser nollställda och helt anonyma ut.
Den korrekta perspektivritningen står här förstås för många saker som har med ordning och kontroll att göra: uppfostran, disciplin, pedagogik. I vidare bemärkelse samhällssystem och människosyn. I Lands bilder är det alltid barnen som kommer i kläm. Eller kanske snarare slits, mellan frihet och lydnad. I videointervjun som visas nämner han själv Jean-Jacques Rousseau och Moritz Schreber som pedagogiska poler. Barnet som den ursprungliga och goda människa som samhälle och uppfostran förstör, eller barnet som vilden som den ansvarskännande vuxne strängt måste forma, också rent fysiskt, med gymnastik och aga. Just det som har kommit att kallas ”svart pedagogik.”
Men i andra bilder bubblar Lands barn ofta över, i skrämmande förvandlingar. Här finns både saga och grotesk. H C Andersen, visst, men i än högre grad Lewis Caroll och Henry Darger, särlingen vars små akvarellerade flickor (med snopp) ständigt är på flykt undan de ohyggligaste förövare och olycksöden. I Peter Lands Promenad i parken har barnen hängts i träden, samtidigt som den tunna färgen utstrålar ett slags akvarellistisk lydnad och blekt håller sig inom konturlinjen. Också i den gulligare Grounded, den fjärilsbevingade flickan som tvingats ner på en pall i finrummets ordning.
Hur aktuellt är egentligen ämnet lydnad och fostran, i en tid som med viss krank efterblekhet stuckit hål på drömmarna om en friare pedagogik, utövad av friare föräldrar? Nu ropar skolan efter mer disciplin, beteendeterapin frågar inte efter förträngda barndomsminnen, men vi vet fortfarande inte riktigt var barnet är. Eller vad det är. Barnet självt upplever det, men kommer inte att minnas, eller tillrättalägga sina minnen. De förskräckliga barnen hos Peter Land är nog tidlösa, även om kläder och ting signalerar flydda tider och färgskalan verkar komma från en gammal sagobok.
Den danske konstnären Peter Lands utställning Svart pedagogik på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn.
Mikael Olofsson är konstnär och kritiker. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om en hundpromenad på Västra kyrkogården.
