Är Martin Jacobson landskapsmålare? På Akvarellmuseets utställning skulle det vara absurt att inte helhjärtat svara JA, eftersom varenda målning – akvareller förstås, men också några torrnålar och oljemålningar – har landskapet som motiv, och det uteslutande: knappast en enda figur står att upptäcka.
Ändå finns det en hel del som förvirrar. Mest uppenbart: färgerna har så att säga ryckts upp med sina rötter, vandrar omkring och byter plats – till exempel gräsgrön himmel, solnedgångsfärgat gräs; en annan målning är ettrigt rödmonokrom. Redan detta utesluter intrycket av friluftsmåleri eller akvarellistisk impression à la John Constable.
En annan sak är att motiven är liksom för perfekta, slätstruket konventionella, eller redan silade genom sekler av måleri, alltifrån barock eller 1600-talsmålarens Poussins klassicism till vår egen nationalromantik. Städad natur, kraftfulla träd i harmoniska grupperingar, ljus genom lövverk. Ett och annat inslag får symbolisk laddning: stigen, vägen, bron. Målningarna är ekvilibristiska men trots de oväntade färgerna märkligt opersonliga.
Några av associationerna går åt rätt trist håll: sedan länge daterade färgfotoexperiment med hjälp av färgfilter eller avancerat mörkrumsarbete, för att inte tala om betydligt senare men ändå precis lika daterat photoshoppande. Känner man till Jacobsons tidigare återbruk av mer eller mindre ålderstigna bildkällor, som illustrerade tidskrifter eller gamla teaterkulisser, så skapar alla dessa landskap ett annat sammanhang, kan ses som ett slags ”pastoral scen” som potentiellt skulle kunna befolkas av berättelser och antika myter.
Det är perspektivet i Camilla Larssons utmärkta förord i den överdådiga katalogen. Texten antyder ett sammanhang som utställningen inte lyckas göra tydligt, som om hon gärna skulle vilja befolka dessa landskap med Jacobsons tidigare målningar. Det finns onekligen något teatralt i dem. Samtidigt som färgerna, ur de realistiska förväntningarnas synvinkel så vilsegångna, tömmer dem på naturens eget drama.
Kategorier som väder, årstid och tid på dygnet förskjuts eller sätts ur spel, också ett begrepp som ”skönhet”. Det vackra är hemsökt av något kusligt.
