Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nina Lekander | Hästar, män och andra djur

Nina Lekanders Hästar, män och andra djur är både underhållande och krävande, skriver Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Nina Lekander | Hästar, män och andra djur

Norstedts

I Sverige bor det 370 000 hästar. En av dem tillhör den mångkunniga författaren, kritikern och debattören Nina Lekander. I sin nya bok, Hästar, män och andra djur, berättar hon om den. Men också om hästar i allmänhet, och om sitt eget liv i övre medelåldern, när hon just har skilt sig från en man som hon är arg på men samtidigt håller av. Alla bokens kapitel berör på olika vis just dessa teman.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bokens berättare är infernaliskt smart. Hon lockar läsaren med olika grepp som inte leder dit man förväntar sig: när hon med yviga gester beskriver hur skönt det är att vara fri och inte längta efter karlar – då tror man sig möta en feministisk clown, som bara vill trösta frustrerade systrar. Men i nästa stund beskriver hon ilska, sorg och ömhet med knivskarp litterär intensitet. Och sedan binder hon ihop sin text med intellektuella resonemang om människans relation till djuren, och djurens till människan.

Så blir boken både underhållande och krävande, provocerande och saklig. Författaren sneglar inte på läsaren – hon är fullt upptagen med att kritiskt iaktta sina egna reaktioner och formulera sina slutsatser. Hon är skoningslöst kategorisk – i hela boken tar hon aldrig tillbaka något hon sagt.

Och samtidigt finns där en vidöppenhet – en förmåga att hela tiden betrakta det egna arga och ledsna jaget från sidan, med frisk, befriande distans.

Till slut förvånar hon mig en sista gång genom att stillsamt säga: ”Man får manövrera sig fram så gott man kan på den långritt som är livet.”

Först tycker jag att det låter mjäkigt. Men sedan blir jag rörd, och inser att man nog kan läsa hennes bok på ett helt annat sätt än jag nyss gjort: inte som en intellektuell bedrift, utan som en mogen kvinnas generösa beskrivning av sina egna överlevnadsstrategier. Hon röker, rider, umgås med roliga kvinnliga vänner, skriver, läser, vilar sig och använder sin hjärna.

Det enda jag inte kan förlika mig med är bokens titel: Hästar, män och andra djur. Det låter som om den skulle vara skämtsam eller hatisk – men det är den ju inte alls.