Nina Björk | Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I ett nummer av den feministiska tidskriften Bang (nr 2–3 2008) med temat ”de intellek­tuella” tillfrågades en rad författare, forskare och skribenter i en enkät. ”Ser du dig själv som intellektuell?” löd en av frågorna. Flertalet tillfrågade tvekade inför svaret. Antingen nekade de eller gav en längre förklaring till varför de definierade sig själva som intellektuella. Nina Björks svar på frågan var kort och koncist: ”ja”.

Förmodligen var det med rätta. I synnerhet om man utgår ifrån hennes egen definition av någon som är intellektuell: ”en person som har satt ner foten, som har tagit något slags ställning och som utifrån denna plats kan tackla diverse politiska, kulturpolitiska och konstnärliga frågor.” Få sätter ner foten med samma kraft som Björk. Från klassikern Under det rosa täcket, fram till uppståndelsen för ett par år sedan då hon i en krönika kons­taterade att nyrenoverade hem var ”skitdrömmar” och att vi måste våga drömma om mer än så.

ANNONS

Krönikan kan ses som ett slags utgångspunkt för den här boken. För är det något som Björk vill så är det att få oss att släppa de individuella drömmarna och i stället våga ägna oss åt utopier. Formulera hur en värld som faktiskt levde upp till den där deklarationen om allas lika värde skulle kunna se ut. Göra uppror mot ett samhälle som i allra bästa fall ger oss betald semester, nya mobiltelefoner och jobbskatteavdrag. Ha modet att kräva mer än så.

Djupt rotad i klassiska teoretiker som Marx och samtida filosofer och sociologer som Zygmunt Bauman, Wendy Brown och Chan­tal Mouffe tolkar Björk samhällsuttryck som Disneyfilmer, kungabröllop och val­affischer med en skärpa som få andra besitter. Hon lyckas göra teorier begripliga och sätta dem i sammanhang genom att plocka upp skärvor av vår kultur och tolka dem utifrån en teoretisk ram.

Den skarpa blicken sveper över ett Sverige som sagt adjö till den politiska människan och numera tävlar om plånboksväljare från innerstadens medelklass. Hon ger rungande och välriktad kritik mot en socialdemokrati utan ryggrad, ett arbetssamhälle utan meningsfullhet eller mål och ett ekonomiskt system som utarmar såväl människans som naturens resurser helt i onödan. Nina Björk talar allvar med oss. Hon sätter sig ned med samhället och den förhärskande marknads­ideologin, spänner ögonen i oss och säger det vi alla innerst inne vet: det här funkar ju faktiskt inte.

ANNONS

Det finns några problem i Björks resonemang.

För det första finns här inte mycket att hämta om man vill få grepp om författarens egen utopi. Naturligtvis bör inte Björk avkrävas en förklaring kring hur samhället ska se ut och hur förändring ska gå till, det är varken bokens ärende eller hennes primära uppgift. Men för någon som uppmanar läsaren att våga tänka utopiskt är de egna drömmarna fattigt formulerade. Lösryckta meningar om att ”vara människor inför varandra”, ”bry oss om det som är värdefullt” och ”en rättvis värld” skapar mest en samling truismer.

För det andra finns det en beröringsskräck inför konservatismen. Här är Nina Björk långt ifrån ensam. En rad tillväxtkritiska vänsterteoretiker ryggar tillbaka när man behäftar deras åsikter med konservativa drag. Det är förståeligt. Då ideologin främst förknippas med kristen höger känns steget långt att se sitt eget samröre med konservativa tankeströmningar. Men om konservatism förstås som värnandet av absoluta värden har tillväxtkritiken helt klart en vän i ideologin. Det blir rentav fånigt när Björk å ena sidan menar att vi skiljer oss för lättvindigt och att våra uppbrott är ett utslag av marknadssamhällets valfrihet – en åsikt som i stort sett enbart delas av kristdemokrater i det offentliga samtalet – och å andra sidan ryggar tillbaka inför begrepp som konservatism och menar att det är ett sätt att tysta motståndare till ekonomismens dominerande kulturklimat. En mer fruktsam uppgift vore att ta tillvara de kärnvärderingar i ideologin som författaren de facto delar.

ANNONS

Det är också en del av det tredje problemet. Björk vill inte – eller förmår inte – skilja mellan individens strävan efter autonomi och självständighet och den skenbara uppmuntran av dessa egenskaper som sker i ett konsumtionssamhälle (särskilt autonoma är vi inte när vi tvingas till valfrihet och särskilt mycket frihet är det inte att ha ett gäng likriktade apotekskedjor att gå till).

Visst stämmer det att vi lever i en kultur som talar till människans egoism, snarare än altruism, och att vi alltför ofta ser varand­ra i rollerna som arbetstagare/- givare eller köpare/säljare än som individer. Men varje vilja till autonomi och bestämmanderätt är inte en produkt av ett samhälle genomsyrat av marknadsekonomi. Vår samtida frihet att vara relativt oberoende av familj och blodsband, lämna relationer som inte fungerar, vara mer än förälder även som kvinna och att byta yrkesbana ska inte underskattas och relationen mellan dessa frihetsuttryck och den kapitalistiska valfrihetsvurmen är för mig vag.

Problemen i Björks resonemang är dock den form av problem som tvingar mig att tänka och ta ställning. Jag ägnar flertalet sömnlösa nätter åt att grubbla över diskussionerna som förs i boken, går i närstrid med påståenden och slutsatser och blir oftast lite klokare kring både vår kultur och mina egna ståndpunkter. En författare med den förmågan att få läsaren att tänka gör rätt i att kalla sig själv för intellektuell.

ANNONS

ANNONS