Nils Håkansson | Järnskallen
Nils Håkansson | Järnskallen

Nils Håkansson | Järnskallen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I sin äventyrsroman Järnskallen låter Nils Håkanssons en samling lustiga och osannolika figurer tjäna som hjältar: en 23-årig lettisk adelsman, lika välklädd som våldsam, en alkoholiserad, medelålders och förlupen fru med otroligt gott läkekött, en studerande ungmö som leker superhjälte i paljettdräkt och ett danskt teknikgeni som aldrig lyckas göra sig förstådd. Handlingen är förlagd till Stockholm 1917 och mordgåtan som hjältarna skall lösa kompliceras ytterligare av att det även är en gåta vem som vill ha den löst.

Upplägget för Järnmasken är som synes lockande men några hundra sidor in i den rätt tjocka men lättsmälta romanen tappar historien form något.

ANNONS

Intrigen verkar inte längre riktigt spela någon roll för Håkansson som lite med vänsterhanden avslöjar mördaren, vars motiv är alltför enkelt för den omständliga jakten på honom. Järnskallen hade nog vunnit på att fokuserad mer kring själva mysteriet, konspirationen och mordgåtan. Och den hade definitivt mått bra av färre långa skildringar av olika sammandrabbningar eller jakter genom staden som inte gör sig så särskilt väl i bokform.

Å andra sidan ger det romanen en märklig och ovanlig dramaturgi när den ena slutstriden följer på den andra. Allteftersom blir förstås också hjältarna mer och mer stympade, någon förlorar sin syster, en annan sina ben, ytterligare en sina tänder och sedan sin tandprotes. En av dem skaffar först katter och sedan en märklig kattdräkt. Den brokiga skaran blir således än brokigare och Håkanssons detaljerade prosa gör den verkligen rättvisa. Det är också Håkanssons sinne för detaljer som gör läsningen behagligt småmunter. Och så länge den är det så spelar ju faktiskt inte handlingen så stor roll.

ANNONS