Någon borde skriva en uppsats om hur deckarförfattare tänker när de döper sina huvudrollsinnehavare; det finns så många krystade och knasiga namn i den här genren. Norges krimkung Jo Nesbø visste däremot vad han gjorde när han en gång bestämde sig för Harry Hole – det är ett hjältenamn som sitter som en smäck på den egensinnige huvudperson vi känner ganska bra vid det här laget.
Hole blir inkallad
Och nu är han alltså, mot alla rimliga odds, tillbaka. I den elfte boken om Hole har vår polis egentligen lämnat jobbet som utredare för att föreläsa på polishögskolan och umgås med sin familj, men gissa vem som blir inkallad när det krisar hos Oslopolisen? En seriemördare som tömmer sina offer på blod och lämnar bitmärken kräver sin man och den för tillfälligt nyktre Harry kommer motvilligt tillbaka; han vet att jobbet snabbt blir som knark. Snart är han också mycket riktigt besatt av att fånga vampyristen som av någon anledning verkar sugen på att leka med just Harry.
Suger in läsaren i historien
Törst är ett på många sätt imponerande kriminalromanbygge. Många försöker, men få behärskar tekniken som Nesbø. Han suger in oss i historien, låter oss tro att vi hänger med i utredningen för att sedan överraska oss med vändningar som omöjligt går att förutse – precis som vi vill ha det. Han har också ett avundsvärt flyt i sitt språk och vet hur man ger sina figurer djup och trovärdighet. Det är skickligt, inte minst med tanke på att Harry är en ärrad arbetsnarkoman och alkoholist med kultstatus på jobbet och med en snygg och förstående fru hemma – låter farligt nära klyscha om du frågar mig.
En bok att sträckläsa
Men Nesbø ger sin hjälte all den kärlek och allt det mörker han behöver, vilket skapar förtroende hos läsaren. Törst är en tegelsten på 600 sidor, men en bok man sträckläser – det går helt enkelt inte att sluta. När bokomslag med andra författare skyltar med epitet som ”Norges nya deckarkung” ska man vara misstänksam; Jo Nesbø är fortfarande ohotad på tronen.
