Donald Trump är ett Frankensteins monster, den logiska konsekvensen av nyliberalismens globala utbredning och av de stormrika oligarkernas makt över samhället. Han är en politiker som väckts till liv av ökade klyftor, maktlöshet och förlorad framtidstro.
Så kan man sammanfatta Naomi Kleins hyllade bok No is not enough, som nu finns på svenska i rapp översättning av Joachim Retzlaff.
För alla som läst henne tidigare är det mycket som går igen. På sätt och vis är den nya boken en sammanfattning av hennes tre stora undersökningar: No logo, The shock doctrine och This changes everything. Allt finns här – varumärkenas framgång, chockekonomins inverkningar och klimatförändringarnas betydelse – om än i kraftigt nedbantad form.
Det är smart, fokuserat och välskrivet – som alltid när Naomi Klein håller i pennan.
Trots det blir jag besviken. Jag saknar den gedigna researchen och de nya, hisnande perspektiven från hennes tidigare böcker. Nej är inte nog är nästan bara en samling repriser av sånt hon har skrivit tidigare.
Redan efter några korta kapitel har jag en känsla av att den här boken gått lite väl snabbt att skriva. Naomi Klein har helt enkelt inte bearbetat alla tankar och idéer lika noga som hon brukar innan de hamnat på pappret. Den som önskar nya, fördjupade perspektiv på Donald Trump får helt enkelt vända sig någon annanstans.
Nåväl. Det är lätt att hitta invändningar. Det är lätt att klaga på det impressionistiska hantverket och känslan av upprepning. Men det finns även sånt som gör den här boken viktig, ja, kanske rentav oumbärlig.
Mot slutet förändras framställningen. Journalistiken ger plats för politiken, och aktivisten Naomi Klein träder fram. Budskapet är enkelt: Vi måste ta avstånd från trumpismen och all annan form av högerradikalism, vi måste bjuda motstånd. Men det räcker inte att säga nej. Det behövs också ett attraktivt alternativ, en konkret och tilltalande vision för framtiden. Nejet måste bli ett ja, uttalat med eftertryck.
Alltsedan den globala rättviserörelsen tappade styrfart efter terrorattacken den elfte september 2001 har frågan om framtidsvisioner varit ett kärt ämne, särskilt inom vänstern. Jag vet inte hur många artiklar och böcker jag själv läst som landat i slutsatsen att det behövs radikala alternativ, artiklar och böcker som ironiskt nog aldrig erbjudit något eget alternativ.
Naomi Klein gör, som tur är, inte det misstaget. Hon kommer med ett program, en vision för framtiden.
Framför allt lyfter hon fram det manifest som delar av den progressiva vänstern i Kanada antog i maj 2015 – The Leap – ett manifest som Naomi Klein själv var med och arbetade fram. Det är en kort och konkret text med flera handfasta krav för ett nytt och hållbart samhälle. Förslagen är helt igenom osexiga, men viktiga. Det handlar om sånt som skatter och investeringar, basinkomst och fördelning, energipolitik och omsorg.
Två citat från manifestet får illustrera helheten.
Ett: ”Vi kräver skatt på finanstransaktioner. Ökade royalties på naturtillgångar. Högre bolagsskatt och inkomstskatt för de rika. En progressiv koldioxidskatt. Nedskärningar av militärutgifter.”
Två: ”Vi kräver en övergång till långt mer lokala och ekologiska system för jordbruksproduktion och livsmedelsdistribution … Vi kräver ett slut på alla handelsavtal som inkräktar på våra försök att återuppbygga våra lokala ekonomier, en reglering av bolagen och ett stopp för skadliga utvinningsprojekt.”
Det är bra och viktiga krav. Ja, till och med livsavgörande. Ingenting är i dag så betydelsefullt som ekonomisk utjämning och energiomställning, åtminstone om vi menar allvar med att bygga samhällen som håller mer än några decennier till. Vi står, bokstavligt talat, vid ett vägskäl. Om vi inte lyckas göra något åt klimatförändringarna och den enorma makt som just nu koncentreras hos ett fåtal superrika kommer vi snart stå inför en så djup kris, att vi med största sannolikhet kommer att drömma oss tillbaka till en tid då det fortfarande gick att skratta åt personer som Donald Trump och hans likar.
Även här hade jag gärna sett mer av Naomi Klein. Hennes ja måste bli tydligare än hennes nej. Den politiska visionen måste träda fram som en berättelse, som en vacker saga om framtiden, annars kommer den aldrig att nå igenom bruset. Det har hon tyvärr inte lyckats med än. Men jag är övertygad om att hon är en av få som har energin och den intellektuella kapaciteten att skriva fram en sån vision. Jag önskar att hennes nästa bok har ett stort JA på framsidan istället för ett NEJ.
