Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/3

Mycket mer än Mumintroll

De mångbottnade karaktärerna i Mumindalen är som en spegelbild av Tove Jansson egen person, anser Sara Arvidsson som uppskattar att utställningen på Konstmuseet visar konstnärens hela bredd.

Konst

Göteborgs konstmuseum
Tove Jansson – Lusten att skapa och leva
t o m 21 maj

Inte sällan blir en konstnär ihågkommen för några enstaka verk, ibland endast ett. Den övriga produktionen faller i glömska, skyfflas undan, till förmån för en komprimerad enhetsbild. Det är en snuttifierad historieskrivning som verkar utgå ifrån att konsten har uppstått kontextlöst ur tomma intet, och inte alls har föranletts av en massa förberedande arbete och personliga ställningstaganden. 

Tove Jansson (1914–2001) är ett utmärkt exempel på en konstnär som har kommit att förknippas med en enda bedrift. I hennes fall handlar det om Muminböckerna, trots att hennes skapande sträckte sig mycket längre än så. Det är troligen förhållandevis få som känner till den enorma mängd illustrationer, satirer och oljemålningar som Tove Jansson hann producera under sitt liv.

I utställningen Lusten att skapa och leva som visas på Göteborgs konstmuseum lyfts en mer nyanserad beskrivning av konstnären fram. Det är en ambitiös utställning där Janssons visuella värld till och med har smittat av sig på väggarna, som till stor del har målats gråa och rosa. Det nedre etageplanet har förvandlats till en nattlig skogsdunge. Om man, som jag, har läst Janssons bok Vem ska tröst knyttet? från och till, känner man säkerligen igen väggmotivet från uppslaget där Knyttet på skakiga ben tar sig igenom en rödflammig skog som hemsöks av fladdermöss. Han ska befria sin själsfrände Skruttet, som har hamnat i den skräckinjagande Mårrans grepp. I mitten av lokalen har en myshörna installerats: sittpuffar omringas av upplysta pelare som liksom väggarna vibrerar i rött. Det är i detta rum som Muminbilderna visas.

Det är fascinerande – för att inte säga överväldigande – att beskåda hur de olika karaktärerna från Mumindalen vandrar genom olika stadier, gestaltade i olika medier, såväl i färg som i svartvitt.  Jag kommer på mig själv med att bli smått frustrerad över att det knappast finns tid till att läsa igenom var och en av de många serierutorna som trängs på väggarna. Att välja ut en enskild bild som överglänser alla andra visar sig omöjligt, men det är även en del av tjusningen. 

Fröet till Mumintrollen såddes under 1930-talet, men då hade de inte sina karaktäristiska bulliga former. De var dessutom svarta och hade röda ögon. 1945 släpptes den första Muminberättelsen på svenska, och då såg trollen ut som vi numera är vana att se dem. Det finns en stark politisk underton i historierna om Mumindalen och dess invånare. De föddes och utvecklades i en tid då Europa stod i brand och Förintelsens fasor fortfarande var färska.  Mårran får symbolisera ensamheten, den utstötta, som fördrivs på grund av sin påstådda hemskhet men som vi genom Janssons regi känner stor sorg för, Stinky är illaluktande och upprorisk samtidigt som han kan vara god, och den praktiska kvinnan Too-ticki följer knappast den pimpinetta normen som brukar härska bland de flesta sagohjältinnor – alla utgör exempel på komplexiteten i Janssons bildvärld. Ingen av dem är strömlinjeformad; de bär på hemligheter och kvaliteter som man vill veta mer om.

Tove Jansson var pacifist och hennes motvilja mot patriotism och totalitärt tänkande blir extra tydlig i karikatyrerna som publicerades i den finlandssvenska tidningen Garm, där bland annat Hitler häcklades och framställdes som en sniken tjuv. Satirerna som presenteras i utställningen är fantastiska och kännetecknas av hennes alltid så knivskarpa linjeföring och effektfulla färgval.

Illustrationerna till Sent i november (1970) är trolska – med sina sirligt utmejslade träd – och skisserna i akvarell och gouache till Den farliga resan (1976) är delvis målade i regnbågsfärger samtidigt som de för tankarna till John Bauers mystiska universum, fast med Janssons naivistiska rundhet i behåll. Några illustrationer som inte heller bör missas är de som gjordes till böckerna om Alice i underlandet (1966) samt Bilbo, en hobbits äventyr (1962).

De många inramade oljemålningarna som visas i utställningen imponerar dock inte lika mycket på mig, även om jag blir förtjust i morskheten som uppenbarar sig i vissa självporträtt. Jag finner emellertid många fina gemensamma stildrag mellan hennes ”klassiska” konstverk och de mer illustrativa teckningarna: det kan vara hur ett landskap stilla övergår i ett grafiskt mönster eller hur väl de starka färgerna spelar mot varandra. 
Det är fint att konstnärens hela bredd visas. De mångbottnade karaktärerna i Mumindalen och Janssons övriga illustrationer ter sig som en spegelbild tillika konsekvens av hennes egna öppna och mångbottnade person. Hon verkar sällan ha stannat upp och satt sig själv i bojor. Detta är en välproducerad utställning, med förträfflig scenografi, som kan tilltala många åldrar utan att ge avkall på det välbehövliga allvar som alltid har skuggat Tove Janssons produktion.

Mest läst