Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kallocain. Tre solister i den nykomponerade operaföreställningen efter Karin Boyes roman: Jonas Franke-Blom, Jonas Rimeika och Emelie Sigelius
Kallocain. Tre solister i den nykomponerade operaföreställningen efter Karin Boyes roman: Jonas Franke-Blom, Jonas Rimeika och Emelie Sigelius

Musiken gör samtid av dåtida framtid

Jonas Franke-Bloms musikaliska gestaltning av Karin Boyes Kallocain gör samtid av det som en gång var framtid. Magnus Haglund imponeras av det koncentrerade uttrycket.

Opera

Teater Jaguar
Kallocain
av Jonas Franke-Blom efter Karin Boyes berättelse
Regi: Gunilla Gårdfeldt
Solister: Emelie Sigelius, Jonas Rimeika, Jonas Franke-Blom

I programbladet till Kallocain beskrivs Jonas Franke-Bloms musikdramatiska tolkning av Karin Boyes berättelse som opera noir. Det är ingen dum beteckning för dessa klangliga fantasier kring en dåtida framtid som i många bemärkelser har blivit vår samtid.
Det finns verkligen något filmiskt över sättet att göra bruk av olika stilmarkörer; Kurt Weill-melodier och exoticaklanger, atonalitet och dovt hotfulla syntsekvenser. Men det är inte det illustrativa som gör musiken speciell utan förmågan att skapa en suggestiv och associationstät rymd kring de enskilda elementen. På ett märkligt sätt påminner det som uttrycket på David Bowies sista album Black Star, inklusive det faktum att en viktig passage handlar om en plats i öknen med underjordiska gångar och flyktmöjligheter, bort från den totalitära kontrollen. 

Humor och tragik byter plats

Regissören Gunilla Gårdfeldt arbetar, precis som musiken, med små medel och låter de repetitiva momenten successivt fyllas med nya innebörder. De tre aktörerna Emelie Sigelius, Jonas Rimeika och Jonas Franke-Blom befinner sig i kraftfält där det humoristiska och det tragiska då och då byter plats, men förskjutningarna äger rum utan några stora åtbörder. I stället gestaltas dramatiken i de subtila klangskiftningarna och här imponerar inte minst Emelie Sigelius med ett koncentrerat och behärskat uttryck. 

Naken närvaro


Kanske är det just i användningen av kammaroperan som form som verket blir riktigt intressant. Här öppnar sig ett sakligt och konstaterande sätt att berätta, med förbindelser till hur Brecht och Weill arbetade med oratoriet som stiliserande element. När de olika klichéerna ställs mot varandra uppstår en produktiv osäkerhet, en naken närvaro. Karin Boyes framtidsberättelse om sanningsserumets förrädiska effekter säger något väsentligt också om vår tids skyddslöshet.

Mest läst