Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Willie Nelson gör den amerikanska sångboken personlig

Willie Nelson är inte bara en skön cannabistomte, han är den helande kraft USA är i desperat behov av, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivrecension

Standards

Willie Nelson

My way

(Legend/Sony)

Steg 1. Lägg alla förväntningar åt sidan! På något annat sätt går det inte att lyssna på ett album där Willie Nelson tolkar Frank Sinatras mest välkända sånger. Eller går och går, klart det går, men det blir orättvist och trist för alla inblandade.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Givetvis kan man inte jämföra en 50-årig Frank Sinatra (som på toppen av sin förmåga tryckte upp de här amerikanska klassikerna arrangerade av Nelson Riddle, Gordon Jenkins och Quincy Jones i krysset) med en småtrött och sönderrökt 85-årig countryhippie från Texas som gör något helt annat av sångerna.

Öppet och känsligt

Steg 2. Lyssna noga! För även om sångröst och fraseringsförmåga skiljer sig åt i både tid och rum mellan Frank Sinatra och Willie Nelson så finns det något öppet, känsligt och djupt personligt i det sätt som Willie Nelson närmar sig en sång som One for my baby (And one more for the road).

Harold Arlen och Johnny Mercer skrev den melankoliska balladen åt Bing Crosby men Frank Sintra blev så förtjust att han spelade in den sex gånger, mest framgångsrikt på albumet Only the lonely från 1958, och faktum är att Willie Nelson spenderat tillräckligt många nätter vid bardisken för att göra den full rättvisa när han med munspel, stråkar och ett stilla piano berättar sin ensamma livshistoria för den tystlåtne bartendern Joe.

Spelar på sin trasiga gitarr

Med akustisk gitarr, ståbas och försiktigt vispande trummor gör sångaren Willie Nelson också I'll be around i en något piggare version än vad Sinatra mäktar med på sitt klassiska album In the wee small hours.

Å andra sidan är Summer wind något mer nedtonad och återhållen, men där hjälper istället musikern Willie Nelson till med ett stabilt och överraskande vitalt solo på sin gamla, trasiga akustiska gitarr Trigger, som han köpte i Nashville för snart 50 år sedan (enligt uppgift för att den lät som Django Reinhardts gitarr).

Specialist på covers

Trots att Willie Nelson är en av USA:s främsta låtskrivare har han med gott humör och personlig touch gång efter annan valt att tolka andra artisters låtar, och påfallande ofta lyckats göra de sångerna till sina. Nya albumet My way är därvidlag en slags uppföljare till Willie Nelsons Stardust från 1978, där han försiktigt rev några sidor ur den amerikanska sångboken och sjöng låtar av George och Ira Gershwin, Hoagy Carmichael och Duke Ellington.

På samma sätt som Willie Nelson då kunde slå armarna om Georgia on my mind, trots att Ray Charles haft den tryggt inmutad i 20 år, lyckas han den här gången med konststycket att sadla både It was a very good year och det passande titelspåret My way utan att sångerna sparkar bakut, vrenskas eller försöker kasta av honom.

Mer än en cannabistomte

Många av de artister som genom åren känt sig kallade att "sjunga Sinatra" har kört huvudet i väggen, gått bort sig fullständigt eller fallit på eget grepp. Det gör inte Willie Nelson. Han går sin egen väg och träffar precis rätt i låt efter låt efter låt. Därmed har han lyckats slå en bro mellan sina Trumpskadade countryfans i den amerikanska mellanvästern och Sinatras cronies på öst- och västkusten.

Willie Nelson är mer än en sympatisk cannabistomte, han kan vara den helande kraft USA är i sådant desperat behov av.

Läs mer om Skivor V37
Mest läst