Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Evan Agostini

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Van Morrison går bort sig i saggig nostalgi

    Nej, nej, nej. Det här går inte. Någon måste resa tillbaks till 40-talet och hämta hem Van Morrison.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Recension

    Van Morrison

    The prophet speaks

    (Caroline/Universal)

    Om Van Morrison tänker arbeta sig längre bak i musikhistorien återstår snart bara att banka på en trumma med djurhud. Kanske vore det bättre om han blickade framåt istället för att fortsätta snegla i backspegeln och minnas en tid då han sprang runt i shorts hemma i Belfast och det brittiska samväldet fortfarande var en grej.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men det lär väl inte hända. Frånsett Keep it simple från 2008 och fina, lite underskattade Keep me singing från härom året har George Ivan Morrison ägnat sig åt mer eller mindre nostalgisk musik sedan slutet av 90-talet. Nya The prophet speaks är inget undantag. Det är seg hammondjazz och trött gubb-blues rakt igenom.

    Det spelar ingen roll vilket spår man lyssnar på, eller om det är en av Van Morrisons sex nyskrivna låtar eller någon av hans åtta covers, allt låter så orkeslöst att det knappt skulle komma undan som pausunderhållning i en musikhistorisk frågesport i P2.

    ... till och med Bingolottos publik skulle falla i sömn med duttpennorna i hand och kanske aldrig vilja vakna igen.

    Van Morrison tolkar John Lee Hooker (Dimples) och Willie Dixon ( I love the life I live) så menlöst och passivt att man nästan blir provocerad. Men det är framför allt Solomon Burkes paradnummer Gotta get you off my mind som stör mig. Van Morrisons anemiska version är så stel, så trist och så närmast oförlåtligt saggig att till och med Bingolottos publik skulle falla i sömn med duttpennorna i hand och kanske aldrig vilja vakna igen.

    Enda ljuspunkterna i detta närmast kompakta mörker är Van Morrisons egna låtar Spirit will provide och det avslutande titelspåret The prophet speaks. Men ingen av dem är ens i närheten av att ta sig in på min spellista med Vans 50 bästa låtar. Antar att det säger något.

    This cover image released by Caroline International shows "The Prophet Speaks," a release by Van Morrison. (Caroline International via AP).