Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/8

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    U2:s två Amerika i Trump-land

    U2 turnerar igen med klassikern The Joshua Tree. Johan Lindqvist skriver om varför den 30 år gamla skivan är mer aktuell än när den kom.

    Bono hade varit på uselt humör i flera dagar. Den långe, holländske och något egensinnige fotografen Anton Corbijn hade under flera dagar kört omkring U2 genom Kaliforniens ökenlandskap för att hitta den rätta miljön för bilderna till bandets kommande album med arbetsnamnet The Two Americas. 
    Sångaren var irriterad och rejält trött på Corbijns perfektionistiska envishet. Han ville snart blåsa av alltihop. På morgonen kom Bono ändå ner till frukosten på det lilla hotellet i Palm springs med en bibel i handen och förklarade att skivan skulle heta The Joshua Tree. Nu var det upp till fotografen att lokalisera det perfekta trädet för omslaget. 
    Om man hittar rätt avfart från Highway 190 som löper genom Death Valley och sedan kör till dess vägen tar slut hamnar man vid Zabriskie point. Det var här U2 tog ett avgörande steg mot att bli världens största och inte minst världens mest allvarsamma och seriösa rockband. Nu var det decembermorgon och näst intill minusgrader när Anton Corbijn bad Bono, Adam Clayton, The Edge och Larry Mullen att ta av sig jackorna. För att det skulle se mer genuint ut, de medvetet nedklädda stjärnorna skulle föra tankarna till de europeiska, inte minst irländska, emigranter som en gång sökt sig hela vägen till USA och Kalifornien. Huttrande, sammanbitna och morgontrötta tittar U2-killarna in i kameran. Ovetande om att bilderna som togs den dagen skulle forma bandets image som humorbefriade världsförbättrare. I själva verket frös de så de skakade.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

     

    The Joshua Tree gjorde U2 till världens största rockband, kanske till och med det sista stora rockbandet. Trettio år senare plockar U2 återigen upp det numera klassiska albumet. Med premiär i kväll i Vancouver gör de en turné som avslutas i Bryssel den 1 augusti. Under den ursprungliga Joshua Tree-turnén spelade U2 på Eriksberg i Göteborg, nu blir det ingen konsert i Sverige.
    Idén att spela sig genom ett gammalt album är ingenting U2 är ensamma om. Det har många utländska och svenska artister ägnat sig åt under de senaste åren. Med allt kortare tid mellan turnéerna kan det vara ett sätt att göra det roligare för sig själv samtidigt som man tillfredställer de trogna fansen och dessutom "slipper" spela in en nya platta innan man kan ut och åka igen.
    U2 hade en färdig skiva, Songs of experience, liggande i höstas men under den amerikanska valkampanjen och när sedan Donald Trump valdes till president skiftade deras fokus. Plötsligt kändes de osläppta låtarna inte längre relevanta utan behövde jobbas om, i stället insåg man att trettio år gamla The Joshua Tree kändes minst lika aktuell som när den kom.

     

    När U2 spelade in The Joshua Tree var Ronald Reagan president i USA och Margaret Thatcher premiärminister i Storbritannien. Det var högkonjunktur för högervindar och nyliberalism. Bono och The Edge, båda med stort samhällsengagemang såg hur polariseringen ökade. Det blev tydligt hur den amerikanska drömmen om det förlovade landet, den som lockat så många irländare över Atlanten, vulgariserades och hur brutalt de människor som inte lyckades maldes ned i ett permanent utanförskap.
    Albumet beskrevs som ett hatkärleks-brev till Amerika och inte bara med fokus på USA utan också på hur landets aggressiva utrikespolitik påverkade länder som El Salvador och Nicaragua när kalla kriget gick in sin intensiva slutfas. Inte nog med det, albumet hanterar dessutom religiösa grubblerier, krånglande kärlek, tvivel, svek, droger och självmord.  
    Man kan tycka att det är lite väl mycket att hantera för ett postpunkband från Dublin, men U2 hade bestämt sig för att man ville vara politiska, personliga, pompösa, pretentiösa. För det möttes man med kärlek, men också hånfullt förakt.  
    U2:s komplexa förhållande till USA har fortsatt genom åren och inför den kommande turnén konstaterade The Edge att The Joshua Tree "gått varvet runt" och är mer aktuellt än någonsin. Den amerikanska visionen om att vara en plats för alla, som det uttrycks på Frihetsgudinnan: "Ge mig era trötta, era fattiga, era kuvade massor som längtar efter att andas fritt. De sorgligt utstötta från era sjudande kuster", är hotad där precis som hos oss i Europa. Polariseringen är våldsammare än när skivan kom och de artister som gör sin röst hörd i politiska och sociala frågor får höra, även direkt från Vita huset, att de ska "hålla käften och sjunga."

     

    Efter The Joshua Tree kände U2 ett desperat behov att av riva sönder bilden av sig själva som patosfylla, präktiga rockstjärne-politiker och drog till Berlin för att den hyper-europeiska, skramlande, svarta och lätt depraverade Achtung Baby-plattan.
    Men nu är det alltså allvar igen. Kanske kan fyra medelålders rockstjärnor bidra en smula till att vrida världen i en rimligare riktning. 

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.