Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    True Moon imponerade inte på GP:s recensent. Bild: Pressbild.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    True Moon saknar nyanser

    Tröttheten övermannar GP:s Jonathan Bengtsson när True Moon står och gnisslar på Oceanen.

    Jag är så utled på Joy Divisions inflytande över popmusiken. Kunde inte bara Ian Curtis utbildat sig till jockey eller tidningspojke, eller vad man nu blir i England, så att eftervärlden slapp det här?

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det är typ 40 år sedan Manchesterbandet upplöstes och fortfarande är samtiden helt obenägen att röra sig vidare från de brittiska deppkråkornas katalog. Tröttheten övermannar mig med en nästan magisk styrka när True Moon står och gnisslar på Oceanen.

    Mörkt och malande

    Den svenska kvartettens postpunk slår visserligen energiskt mot den dunkla lokalen, som ikväll kommer med den angenäma känslan av att stå och trycka i en gisten högskolekorridor. Bandet laddar sitt framträdande med både närvaro och blod. Men True Moon återanvänder samma formula som Joy Division drämde rakt in i den alternativa musikscenens centralsystem för fyra decennier sedan.

    Kvartetten tycks fast i den klassiska vanföreställningen om att mörk, malande musik är cool bara för att den är mörk och malande. Ingen högre insats än stentuggande bas, Slottet på Greveholm-ruskiga syntar och förbannade gitarrer ska uppenbarligen behövas. Kvällens spelning står utan nyanser, temperamentet är oljesvart och hetsigt och ingenting mer än just det. Det är, jag lovar er, fasligt svårt att försvinna in i en konsert som hela tiden insisterar på att knuffa iväg åskådaren.

    Publiken oengagerad

    Visst har låtar som Voodoo sina förtjänster, den river och sliter mot Oceanens väggar som ett gäng instängda zombies. Visst är det i princip omöjligt att inte le när gothkängan Sugar sparkar natten i ansiktet. Karolina Engdahls röst tar sig in under tröjan som skriken från ett hemsökt gammalt mentalsjukhus. Men publiken känns ofta påfallande oengagerad, orörlig som om någon besynnerlig naturkraft sugit fast alla svarta kängor i golvet.

    Eventuellt måste True Moon finjustera sin repertoar, dricka några omgångar kamomillté, skriva lite mer musik. Men kanske är inte heller mörk musik, åtminstone i den här postpunkiga tappningen, riktigt lika spännande längre.

    True Moon

    Oceanen, fredag

    Bäst:

    Voodoo.

    Sämst:

    Tyvärr lite förmonotont alltihop.

    Publik:

    Fullt

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.