Timo bäst med hjärtat i handen

Timo Räisänen letar efter nya uttryck på sin färska platta, den första på svenska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Timo Räisänen har en imponerande förmåga att, inte sällan helt på egen hand, underhålla vilken publik som helst. Han gör det med smittande energi, entusiasm och när han är som bäst också med en inlevelse som berör.

Det är alltid mycket kärlek i lokalen när den älskvärde Timo Räisänen spelar och där och då är yvigheten, spretigheten en av hans absoluta styrkor.

På skiva har han dock haft svårt att riktigt få till det. Även om det finns undantag i pophistorien är det på platta viktigt att vara stringent och tydlig. Alla skivor vinner på att det finns någon slags linje, ett specifikt uttryck. Jag hittar inte det på den här plattan. Det som live blir Timos trumfkort förvandlas till ett problem på skiva.

ANNONS

Sjunger på svenska

Jovisst, det finns en tydlighet i att Timo Räisänen har lämnat engelskan för att släppa en platta helt på svenska. Han har visserligen gjort någon enstaka låt på svenska tidigare, men nu har Timo uppenbarligen ansträngt sig för att hitta ett nytt sätt att skriva. Han har nog testat sig fram, sättet att använda orden skiljer sig markant åt mellan de olika låtarna.

I flera av de ösigare låtarna spottar han ur sig orden och blottar en ambition att skriva om inte politiskt, så i alla fall samhällskritiskt. Mot slutet av skivan byter han spår och sjunger om relationer och tvåsamhet, då blir också språket rikare, mer melodiöst.

Sammantaget är plattan alltså minst sagt spretig. Det finns en punkig iver men jag hör också ekon av allt från tidiga Magnus Uggla, amerikansk 90-talsindie och Bob hund-light.

Går i mål med flaggan i topp

Jag gillar det släpiga svänget i Femme fatale och den lekfulla Autobahn, däremot ställer jag mig lätt frågande inför försöket att göra en hemmakokt Hindås-version av M.I.A:s Paper planes. Ett roligt grepp, men som nog borde stannat på idéstadiet.

Plattan går dock i mål med flaggan i topp. I Tiden glöder låter det som att Timo Räisänen lyssnat på Thom Yorke igen och texten handlar förstås om hur åren går och vad det gör med oss.

ANNONS

Sjunger sin bön i tysthet

Finast på skivan är Ingenting, som kommer allra sist. Det är plattans starkaste sex minuter. Timo Räisänen har bromsat ned, samlat ihop sig. Tyst och försiktigt, med hjärtat i handen, sjunger han en låt om att hoppas bli älskad när det som är allra snårigast. Här står han inte längre längst fram på scenkanten och gapar poppunk, snarare låter det som att han sitter med sin gitarr när resten av huset sover och sjunger sin bön i tysthet.

Då hittar han också en ton, en känsla, ett språk som jag lovar kommer att nå långt in i alla som lyssnar.

ANNONS