Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Tilde imponerar på debuten

Hon hyllades redan för tio år sedan men drog sig tillbaka. Nu gör Tilde comeback med ett riktigt fint album.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivrecension

Soul

Tilde

Nothing gold can stay

(Vacanze Records/BEN)

Inget ont om Tilde. Men det är kanske inte det bästa namnet för en kommande soulstjärna. Det finns minst tolv andra Tilde på Spotify, och just nu håller en trettonde Tilde (med efternamnet Hjelm) som bäst på att sätta sitt eget avtryck här i Göteborg tillsammans med The Desert Orchids och Hans Olsson Brookes i Svenska Grammofonstudion.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det sagt kan det såklart vara just den här fjortonde Tilde som vi pratar om de kommande åren. För så bra är hon, den 30-åriga göteborgskan Tilde Ingham som Per Sinding Larsen och Kristian Luuk redan för snart tio år sedan menade var bättre än brittiska Duffy (minns ni henne) på att låta som Dusty Springfield. Och så starkt är hennes tidlösa debutalbum Nothing gold can stay som Tilde – efter att ha gått igenom en allvarlig sjukdom, sjungit jazz i Spanien och Latinamerika och tagit sig fram längs diverse omvägar i livet – släpper den här veckan.

Låter välbekant och eget

Trots ett personligt rasp och en avundsvärd släpighet i rösten är det svårt att inte lyssna på Tildes ofta stillsamma, läckra soulsånger utan att tänka på artister som Lorde, Macy Gray, just Duffy (om ni minns henne), Paloma Faith och, ja, Amy Winehouse och faktiskt Lana Del Rey, vars släktskap kanske känns allra tydligast i det vackra, svepande titelspåret Nothing gold can stay.

Inte bara på grund av den försiktigt storslagna musiken som liksom tassar fram och byggs upp vers för vers till rena Elvisballaden, utan också för att de båda flirtar med den amerikanska 1900-talspoeten Robert Frost i sina nya låtar (vilket som bekant även First Aid Kit gjorde på sitt album Stay gold från 2014).

Idel starka låtar

Vårens singel I think I made you up in my head med ståbas, stunsiga trummor och klassiskt skuren doo-wop-feeling har i sommar och höst följts upp av ytterligare fyra fina låtar, senast i raden den skönt lunkande You’ve been burned med stråkar och akustisk gitarr, och det säger väl något om kvaliteten på det här albumet när de resterande fem låtarna är minst lika starka som singlarna.

Just nu är det avslutande och vansinnigt snygga God knows I haven’t lived yet som träffar allra hårdast men framförallt är det albumet som helhet, inspelat hos Pedro Ferreira på Spinroadstudien i Lindome, som imponerar. Det är garanterat ingen slump att Albin Lee Meldau vänt sig dit för att spela in sitt nästa album.

Läs mer om Skivor V39 2018
Mest läst