Det har gått tio år sedan The National släppte Boxer. Med låtar som Mistaken for strangers, Start a war och såklart mästerliga Fake empire var det albumet som mer än något annat blev min väg in i bandets melankoliska musik.
Även om jag uppskattar The Nationals tidiga plattor råder ingen tvekan om att de senaste albumen, från Boxer och framåt, är de som brinner starkast.
Träffar rätt i magen
Det är där Aaron & Bryce Dessners låtskrivande har fått tid och näring nog att verkligen blomma upp. Det är där Bryan Devendorfs distinkta trumspel skapat ett närmast unikt sväng och Matt Berningers grubblande texter, ord och strofer allt oftare träffat rätt i magen.
Men att The Nationals sångare landar tunga kroppsslag är först och främst beroende på hans imponerande baryton. Mot en så sorgsen, rådvill och avgrundsdjup röst går det överhuvudtaget inte att värja sig. Det är bara att släppa garden, falla med honom genom mörkret och hoppas att man kommer ut på andra sidan.
Skilsmässoplatta
The Nationals nya album har beskrivits som en skilsmässoplatta och, visst, det kan man väl säga. Till viss del.
Sleep well beast har inte så mycket gemensamt med Springsteens, Dylans, Lundells och Wiehes bistra och raka uppgörelser, men visst finns det stunder där Matt Berninger slutar linda in sitt budskap i modstulna metaforer och bara sjunger ut sin besvikelse och frustration.
Med tanke på att The Nationals musik har blivit mörkare för varje år som har gått (de debuterade som ett närmast Jayhawksfryntligt americanaband strax efter 11 september 2001) kan man såklart dra slutsatsen att de nu har slagit i botten fullständigt. Men så eländigt är det inte. Tvärtom bjuder Sleep well beast (för att vara The National) på ett rätt varierat uttryck.
Politisk underton
Carin at the liquor store är en svidande vacker pianoballad, Dark side of the gym är smeksam och mjuk som en nattradiovals, Empire line skulle lätt smälta in på Lana Del Reys senaste album och The system only dreams in total darkness lyckas med sin elektroniska touch och Philip K. Dick-inspirerade titel imponera lite mer för varje gång jag lyssnar på den.
Det ryms som så ofta också en politisk underton i vissa av The Nationals låtar. Ibland mer än så. På Walk it back finns ett omstritt citat av George W Bushs politiske rådgivare Karl Rove, och på albumets stökigaste stund Turtleneck (som skrevs dagen efter att Donald Trump vann presidentvalet i USA) kränger The National som vore det The Birthday Party och Matt Berninger låter följaktligen som en ung Nick Cave när han spottar ur sig den ultimata Trumpsågningen.
”Another man in shitty suits everybody’s cheering for, this must be the genius we’ve been waiting years for. Oh, no, this is so embarrasing ...”
